Utan att vänta på svar, började Inga Persdotter att tala.
Hon sade Nils, när allt skulle ske, och hur det skulle ske. Utan att fatta att det var verklighet, hörde han varje ord, och hans starka kropp skälvde som av frossa.
»Men om det blir känt?» sade han till sist.
»Det blir inte känt», svarade Inga Persdotter, »om du är karl och tiger. Men är du så dum och röjer dig, då får du också taga det på dig. Jag gör det aldrig.»
Modern hade rest sig upp och såg sonen in i ögonen. Återigen skalv han till. Så lade han sin hand i hennes och sade, som om hon bett honom giva sig detta löfte:
»Röjer jag mig, så skall jag också lida ensam.»
Då andades Inga Persdotter ut. Detta var i själva verket det enda, hon fruktat. Detta löfte hade hon tänkt avfordra sonen, och hon förstod icke, att han givit det av egen drift. Utan att säga mera öppnade hon stalldörren och lät solskenet strömma in. Dagsljuset kom så plötsligt som efter en lång natt, och bådas ögon blinkade en stund mot solen, innan de kunde vänja sig vid att se den.
Detta vållade också, att ingen av dem märkte, hur Elin gick in i vardagsstugan från trappstenen bredvid fläderbusken. Där hade hon stått som fjättrad och betraktat den stängda dörren, vilken hon icke ens vågade nalkas för att lyssna.
Men Inga Persdotter gick utan avsked från Möllinge gård och tog åter vägen till det låga huset vid landsvägen, i vilkets ena länga hennes moder, Karna Andersdotter, bodde. Och när hon kom dit och åter blev ensam med den gamla modern, som betraktade henne och undrade och aldrig sade, vad hon tänkte, då vaknade Inga Persdotters oro ånyo. Åter började hon sin vandring fram och tillbaka på golvet, och åter kved hon sakta medan hon gick. Men hon gjorde allt detta, emedan hon tyckte, att tiden stod stilla, och att hon velat påskynda dess gång.
Ty nu längtade hon, att stunden skulle komma. Hon längtade som en vansinnig, att natten skulle utplåna dagens skarpa färg, och hon skulle slippa gå här och våndas som en varg i bur. Därför gick hon osalig omkring och kved, utan att den döva modern kunde höra henne, och medan hon gick, krökte sig hennes fingrar i kramp, som hade de klämt sig fast kring en strupe.