»Du har bråttom i dag», sade hon till sist.
»Låt mig vara», sade Nils. »Jag har så.»
Inga Persdotter teg en stund. Så sade hon:
»Jag vill bara låta dig veta, att nu bär jag det inte längre. I morgon skall hon vara härifrån.»
Nils släppte sitt arbete och stirrade på modern.
»I morgon?» sade han endast.
Han kunde icke förstå, att det var så nära.
»Varför i morgon?»
»Därför att jag lider inte att vänta längre. Blir det inte i natt, kan jag det aldrig.»
Det var skumt i stallet, sedan dörren blivit läst. Och som Inga Persdotter satt, kunde Nils ej se hennes ansikte. Men han hörde varje ord, hon sade, och allt motstånd inom honom var som kvävt och borta. Den lugna, säkra rösten behärskade honom, och den övermäktiga, som bundit hela hans liv, höll honom i sin hand. Hon hade fött honom till världen, och utom henne hade han ingen kvinna känt. Därför var han hennes, och hon visste det.