»Den hjälp I behöver, får I nog», sade hon till sist.
Då reste sig Inga Persdotter upp, lade en sedel på bordet och gick.
Vad hon fått för hjälp av Marens ord, visste hon icke själv. Men hon gick åter ut i solskenet. Det var vid middagstiden i slutet av mars, och långt borta såg hon de första tranorna sträcka mot norr. Strax efter kom en flock grågäss. Naturen var full av rörelse och liv.
Men Inga Persdotter tänkte icke på sådant. Med små, snabba steg gick hon vägen fram, erinrande sig, att hon fått vänta och behövde skynda sig. När hon kom fram till Möllinge gård, stannade hon ett ögonblick, och med en snabb, vass blick syntes hon omfatta allt detta, vilket nu åter skulle bli hennes och på allvar. Så gick hon in genom porten och steg uppför trappan. I vardagsstugan stod Elin och dukade av bordet.
»Var är Nils?» sade Inga Persdotter, utan att hälsa.
Elin såg upp. Och all den skrämsel, som denna kvinna ingivit henne, låg åter i hennes hållning och blick. Inga Persdotter såg det och kände sin kraft växa.
»Han är i stallet», sade Elin tonlöst.
Inga Persdotter vände om på tröskeln och gick. Elin stod med handen tryckt mot bröstet och såg efter den bortgående. Så hastigt hade allt försiggått, att hon tyckte sig hava sett en syn.
Men Inga Persdotter gick in i stallet, och väl inkommen stängde hon dörren om dem båda. Nils stod därinne och skar hackelse. Han slutade icke med sitt arbete, för att modern kom in. I samma stund han varseblev henne, visste han, varför hon kom.
Inga Persdotter satte sig ned på halmen, som låg i en spilta, och såg på sonen.