»Nu vill jag sova.»
Mer yttrade han icke. Men av den ton, vari han talat, förstod Kerstin Larsson, att hennes ord hade verkat, och att hon kunde lita på sin man.
»Du är ändå en karl», sade hon och släckte ljuset.
»Fastän jag haltar på ena benet», svarade mannen halvt i sömn.
Och som han sade detta, skrattade han till, så att bädden skakade.
»På hjärtat haltar du inte», svarade hustrun.
Larsson sov redan, när hon sade detta. Men hustrun låg länge vaken och tänkte på sin vän, och att hon, som så länge lidit orätt i livet, nu ändå till sist skulle få rättvisa i sin grav.
V.
Morgonen därpå var handlanden Larsson tidigt uppe. När han klätt sig och sett om sitt hus, kommo dock andra ting, som han måste bestyra. Hustrun var otålig och ville skynda på honom. Men mannen lät sig nu icke drivas längre, än han själv ville, och i ro och mak utförde han det arbete, som förelåg. Först när han ätit middag, var han färdig att gå, och då styrde han kosan mot byn för att tala vid andra.
Larsson uppsökte först skolläraren, vilken var en förståndig och erfaren man, därtill kunnig i lagen. De båda samtalade länge och betänksamt med varandra, och slutet på deras samtal blev, att de ville uppsöka en tredje för att inhämta även hans råd. I detta syfte gingo de till nämndeman Jonsson i byn. Denne var en stillsam man och ej lätt att bringa till handling, men seg i viljan, då han en gång lagt hand vid en sak. Hos honom sutto de en god timme och överlade, och när denna timme var förbi, var det redan långt lidet på eftermiddagen.