Då såg Larsson på sin klocka och sade, att om något skulle göras, borde de nu gå.
De tre männen sågo ännu en gång på varandra, och de visste alla, att det var en allvarlig sak de hade för. Alla kände de varandra sedan många år, och var och en visste om den andre, att inlät han sig på sådant som detta, skedde det av nödtvång och ej av lust. Helst hade de stannat hemma. Helst hade de tegat och låtit denna sak vila. Men det var oskyldigt blod, som ropade till dem från jorden. Och därför måste de övervinna varje betänklighet och gå.
»I Herrans namn», sade skolläraren, som var den äldste.
Så reste de sig alla upp och följdes stillatigande åt ut på vägen. Vad som sägas kunde för och emot var sagt. Nu måste de göra, som samvetet bjöd. Sida vid sida gingo de fram. Det var mulet ute, och molnen drevo för vinden över den vida slätten. Från byggnadernas fönster blickade ögon ut efter de gående, och de mötande hälsade tyst utan att göra några frågor. Det var som om var man vetat, varför dessa tre gingo tillsammans, och vart de gingo. När de kommo förbi handlandens gård, stod Kerstin Larsson ute vid grinden och nickade åt dem. Men icke ens hon kunde säga något. Dem, som gå så tunga vägar, tilltalar ingen.
Vägen var de gående tung. Ty det fanns en, vilken de gärna velat skona. Det fanns en, som de önskat, att de kunnat hålla utom allt detta. Det fanns en, som de ville allt gott, och för vilkens skull de ömkade sig själva, att de för rättvisans sak måste vålla honom sådan smälek och sorg.
Denne någon var Nils Tufvesson, den mördade Elins man. Han var nog en brottsling efter lagen. Ingen trodde annat. Men han var av den gamla goda släkten, som levat och dött på Möllinge gård, och i sitt innersta väsen bråddes han på sin släkt. Var han brottslig, så måtte Gud döma honom. Människorna, som kände honom, dömde honom ej. De visste, att han var mild och god, och att han av egen vilja intet ont kunde göra.
Men rättvisan stod högre än hänsynen till Nils Tufvesson och allt annat. Ty oskyldigt blod ropade från marken. Därför gingo de tre männen vidare, och genom den låga inkörsporten trädde de in på Möllinge gård.
Där mälde de för Inga Persdotter och Nils Tufvesson, hennes son, att de kommit för att enligt övlig sed se Elins lik, innan hon kom i jorden.
»Här ska hon då ligga som ett spektakel för alla människor», sade Inga Persdotter.
Helst hade hon slagit dörren till och låtit de tre männen vända om och gå. Ty hon fruktade deras besök, mest därför att Larsson var en ibland dem. Men så gärna hon ville, vågade hon dock ej spärra dörren för tre av bygdens mest ansedda män och låta dem lämna gården med oförrättat ärende. Därför visade hon dem själv vägen till salen, där Elin låg. Men sedan hon så gjort, gick hon tillbaka in i vardagsstugan och sade till Nils: