Styr menskan som hon är, ej som hon borde vara.
Jag Joukavainen sagt att Patern offret är.
Dröj här i stillhet du: ro fram vid morgonranden
Mot helga trädets dal, ej långt från Sjuro-stranden.
Kom, offra; derifrån mot borgen för din här.
(Turilas, som emedlertid tagit sin lyckta och tändt den åter, går tillbaka densamma gångstigen som han kom.)
FJERDE SCENEN.
WÄINÄMÖINEN. EMOINA, sofvande.
WÄINÄMÖINEN.
Välan, må hämdens lågor rasa
Ren denna natt!
(Hans blick faller uppå sin sofvande dotter, och efter att hafva betraktat henne en stund fortfar han med en, nästan till sorglighet nedstämd ton.)
Sof, dotter, hvila du! —
Vid matta flämtningar, som från en tynad brasa
Mot skuggorna sig bryta nu,
Sällsamma skepnader kring djup och kullar
Så tyste sväfva; sus af vinden blott jag hör
Och forssens jemna dån, som oupphörligt rullar.
En oförklarlig tyngd mitt väsen rör.
Jag måste sätta mig; jag skall ej ögat sluta,
Men blott mot detta träd en stund mitt hufvud luta.
(Somnar in.)