FEMTE SCENEN.
DE FÖRRE. RIDDAR CARL. (Då Riddaren inkommer, aflägsna Tärnorna sig småningom ifrån Emoina under den sista strophen af sången.)
RIDDAR CARL, som nalkas Emoina vördnadsfullt.
Om alla fångar, dem jag skonat
Och kring sin Höfding stå på en dem helig ort,
Er med de ödens kast försonat,
Som mig till deras, — ack! till eder ovän gjort;
Så tillåt nu, då pligter tvinga
Till stridens fasor mig ej mer,
Att alla fångars frihet bringa
Som tacksam offergärd åt Er.
Ni räddade mitt lif. Höj, dyrkade Furstinna,
Höj, värdet af Er skänk med gåfvan af Er hand.
Blif fridens Engel i Ert fosterland!
Blif Edra landsmäns skyddarinna.
O! blif min maka…
(Faller på knä. Redan vid Riddarens första inträde på Teatern förmärkes mycken rörelse ibland de sammansvurne vid högen, och under hans förklaring till Emoina skönjes att högen är öppnad och att vapen utbäres derifrån. Joukavainen, som af några sammansvurne blifvit förd till öppningen, synes villrådig vid deras uppmaningar, men då någre af den smyga sig bakom Riddaren, i synbar afsigt att mörda honom i detsamma han faller på knä för Emoina, utbrister)
JOUKAVAINEN, i det han framrusar.
Håll!
EMOINA, med anskri.
Hjelp!
(Riddarn reser sig lifligt och drar sitt svärd.)