i fröjd och wänskap sälla, af hopp förtröstansfulla
samt sist när timmen slår, att de då sluta må
på Glyfis täcka vall, där sköna palmer stå.
Sedan de båda hedersgästerna sålunda välkomnats, fortsatte skaran sitt tåg mellan de båda byggningarna till en rund stenterrass på baksidan, där stora bord voro uppdukade, hvilka dignade under den rikliga fägnad, som väntade på de skimrande platåerna.
Man ordnade sig kring borden. Sedan en kort bordsbön var läst, skyndade man sig att angripa den läckra anrättningen. Sjöresan hade fört matlust med sig och det kräfdes verkligen som Dalin sade, ett så gästfritt värdskap, som af olympens gudar, för att alla skulle få sitt lystmäte.
Efter de mera substantiela rätterna kommo skålarne med pepparnötter, marzipansocker, brända mandlar,
Nürnberger pepparkakor, dadlar, fikon, canderadt socker, öfverdragna schwindelkorn och »uppblåsta figurer».
Härmed var måltiden slut. De äldre kavaljererna samlade sig på gårdsplanen, där bålar af pontak väntade; de äldre damerna drucko kaffe på bit. Ungdomen åter begaf sig till den sluttande gräsplanen bakom byggnaderna, där den under skyddet af dess skuggrika ekar enligt tidens sed roade sig med lekar och upptåg.
»Hvilken horribel värme!» utropade friherrinnan Buddenbrock, då hon trädde in i en af de små löfsalarne, som uppförts på sidan af gräsplanen, »i dag bör inte monsieur Laforme ha’ skäl att längre tala om sitt snöhof.»