Denna inbjudning var alltför efterlängtad, för att icke Svenske skulle skynda att efterkomma den samma och han märkte hvarken friherrinnan Buddenbrocks missnöjda min, fröken Liewens rodnad, baronens medlidsamma axelryckning eller Laformes belåtna leende. –
På den heta sommardagen hade följt en af dessa härliga kvällar, hvarpå nordens sommar är så rik, då själen oförmärkt lämnar sitt bräckliga omhölje, för att fri få irra kring i den blå rymden, högt öfver jordlifvets kval och bekymmer. Det är visserligen icke söderns rena, djupblå himmel, som från sin otaliga stjärnehär utandas lidelsens glöd. Det är icke orangens vällukt, som sprides af aftonvinden, då han med lätt hand krusar insjöns vatten. För hans milda famntag susa i stället på stranden allvarliga furor, vajar hängbjörken sina långa grenar öfver vattnet, som utom den mörka stranden endast kan återspegla en blekblå himmel med fåtaliga stjärnor. Men den ljusa rymden, den fridfulla, allvarliga stillheten tala likväl ett språk som går till djupet af människosjälen. Ty det är icke stundens förtrollande fägring de förkunna – utan det eviga och oförgängliga.
En sådan afton måste alltid utöfva en mäktig verkan på unga sinnen. Svenske, som en lycklig tillfällighet fört till Ulrikas sida, hade snart fullkomligt glömt bort alla förut fattade beslut att tygla sin känsla för henne. I stället uppbjöd han hela sin förmåga för att kunna framställa sina lefnadsplaner i så ljus dager som möjligt. Hur skälmskt smålog hon icke, då han omtalade att han varit en smula misslynt därför att hon försmått honom för baronen. Hur förtjusande skalkaktigt var icke hennes leende, då hon svarade att hon icke visste att någon annan än kusin Meijersdorff hade åtagit sig att vakta öfver hennes conduit. Hur hjärtligt skrattade hon ej då Svenske frågade henne hvilken kung hon mest tyckte om, endast för att få henne att säga Carolus, som var hans namn. –
»Så vackert stjärnan lyser där borta öfver berget», sade hon efter en sådan fråga, i det hon bröt den förtrollande tystnaden. »Är det icke Carlavagnen?»
»Nej, kusin. Carlavagnen ligger mera i norr. – Hvilken stjärna är kusin Ulrikas?»
»Ack ... ingen stjärna är min. För ett år sedan, då jag en natt plockade ängsblommor med kusin Liewen, hvilka vi sedan skulle drömma på, såg jag en så vacker stjärna, och då tänkte jag genast på kusin Meijersdorff. – Hon sken så klart – men ett tu tre slocknade hon och föll ned till jorden. – Kusin Liewen sade att man alltid skall vara två, för att äga en stjärna», tillade hon förlägen.
Det vardt nu tyst i stäfven under några ögonblick.
»Skulle då kusin Ulrika icke vilja dela sitt konungarike där uppe på den där lilla stjärnan?»
»Hör kusin hur vackert hofjunkarn sjunger: »Tircis je ne veux refuser.»
»Sköna Afrodite, ni må icke tro att ni på nytt får försvinna i vågskummet», sade Svenske hviskande i det han fattade hennes hand, »och icke häller låta någon annan än Mars röfva bort hälften af ert sköna stjärnrike.»