»Så mycket vet jag säkert», fortsatte åldermannen, återtagande sin förra tankegång, då biskopen mottog hans upplysning med tystnad, »att jag gjort hvad på mig ankommer för att vara beredd. För ett år sedan hade jag så mycket talg, hampa och holländska vekar i magasinen, att skeppar Soëkort aldrig i sitt lif sett så mycket – och linfrö sedan. – Skynda dig! sa’ jag till mig själf. Det tillhör hvarje god patriot att tänka i första hand på fäderneslandet; lägg därför icke dalern på kistbottnen utan se till att åtminstone hampa och talg icke komma att saknas, om någon krigsruptur skulle komma å färde.»
»Förmodligen är det nu min ärade brors mening att utlämna dem gratis åt folket?» inföll biskopen med en ironisk frågande min. – »Men hvad är det för buller på gatan?» afbröt han sig plötsligt och skyndade fram till titthålet på fönsterluckan, under det att åldermannen stod kvar på samma ställe, darrande af förskräckelse.
»Soldater som besätta gatorna? Här gäller det att hålla god min i dåligt spel – men tyst – de aflägsna sig redan. – Ja, om denna afton går förbi utan obehag, kan pipbruket på Långholmen tacka vår Herres synnerliga beskydd.»
»Pipbruket!» suckade åldermannen i ynklig ton. »Ja, så sant jag heter Göran Smedman och har krambod vid Packartorget, går icke allt det där bakut – men är det sant som man säger», återtog han hviskande, då bullret på torget icke längre hördes, »att Frankrike lofvat Sverige stora subsidier?»
»Frankrike är nu den sol som lyser upp hattarnas horisont», sade biskopen, sedan han lyssnat en stund vid fönstret. »Franska regeringen liknar den förnäma damen, som hällre gifver den fattige rabarber än penningar och mat, för att därigenom kunna på samma gång visa sitt öfverlägsna förstånd och sin barmhärtighet.»
»Ts! – Nu komma de åter», utropade åldermannen, blek af förskräckelse, då ljudet af vapenslammer, blandadt med skrik och kommandorop, hördes utanför på torget.
»Är dörren stängd på inre sidan?»
»Med dubbla reglar.»
»Öppna henne då samt bred duken öfver dukatrullarna. Nej, lägg dem i dragkistan och slut till locket. Var för öfrigt lugn och låt mig sköta saken.»