»Man tänker alltid så litet här i världen», sade biskopen, i det han tog Svenske i famn, »men det gläder mig emellertid att en gång få se dig, systerson, frisk och helbrägda. – Vacker och ståtlig, ser jag; du ser ut som en hel karl», tillade han, i det han fortfor att betrakta honom. – »Det är många år sedan jag såg dig, jag tror fulla femton; också är det långt från Österbotten till Åbo, och trägna göromål medgifva icke långa resor. Men hur mår min käre broder?» afbröt han sig, då Svenske icke sade något. »Lefver väl och med all hälsa, vill jag hoppas?»
»Min välgörare har slutat», sade ynglingen kort och tyst, liksom för sig själf.
»Icke mer i lifvet?»
»Det var fjorton dagar i går, se’n han dog.»
»Men han var ju i sin bästa ålder, kry och duktig: allt tycktes ju gifva hopp om en lång och säll lefnad?»
»Ingen kunde ana att det skulle gå så fort.»
»Jaså – ja, döden kommer ofta då man minst väntar honom, och vår Herres vägar äro outrannsakliga; men sätt dig ned, barn, och berätta; jag vet ju endast att du ärnade dig hit för att söka tjänst vid någon af de många knekthoparna, ty detta var allt hvad Lars Skeppare sade mig, då han sist var här från Åbo.»
»Vi ärnade skrifva, men som jag själf skulle fara hit, vardt det ingenting utaf och det fanns också intet annat än sorg och bedröfvelse att skrifva om. Den stora förmögenheten hade redan minskats betydligt under kriget, som morbror vet, och af det som återstod gick största delen förlorad, då de franska kaparne för tre år sedan togo bort den stora spaniefararen. Från den stunden vardt också morbror Henrik för hvarje dag alltmera sorgsen; de nymodiga bruken med inhemska manufakturer och allt hvad det heter, åstadkommo äfven förargelse, som förbittrade hans sista dagar. – Så dog, som morbror vet, mamma; ... och en dag – det var i slutet af förliden höst – hemkom han mer än vanligt sorgsen från hamnen, där en mängd nyfikna samlats för att skåda ett stort skepp, som dagen förut inlupit. »Stort fartyg», sade han, »men min spaniefarare var ändå vackrare.» Dessa ord voro de enda han yttrade hela den aftonen. Dagen därpå kallade han mig till sig, just då jag skulle gå ut för att jaga. »Barn», sade han, i det han fäste sina ögon på mig med ett obeskrifligt uttryck, »när jag är död, finner du intet efter mig, utan du måste tänka på att själf slå dig fram i världen.» »Inte dör väl morbror så snart», svarade jag. »Man kan icke veta, när det stora bokslutet skall göras upp. – Du är ung och stark», återtog han, »rider och fäktar som det anstår sonen till en af gamle kungens bussar; du bör därför kunna, som din far gjorde, själf bana dig fram genom lifvet. Men jag har tänkt att det därvid borde vara en stor lättnad, om det funnes någon god vän, som kunde föra dig på rätta stråten. Om jag därför en dag icke mer skulle finnas i detta lifvet, skall du begifva dig till min bror biskopen, så skaffar han dig nog fram de första stegen.»
Tårarna, som den unge mannen hittills lyckats återhålla, letade sig nu ner för hans solbrända kinder under den långa tystnad som följde på hans berättelse.
Slutligen reste sig biskopen och frågade, i det han vänligt lade sin hand på hans axel, »har du aldrig hört någonting om din far?»