»Du har varit länge ute, klockan är redan sju», hördes gumman banna, då Stina andtruten stack in sitt anlete genom dörren.
»Herre jemini, så orolig! – Det var ju nyss i minuten, som jag gick bort, vet jag.»
»Nå – har du uträttat hvad du skulle?»
»Hans högvördighet kommer hit i afton, hans högvördighet hade nyss gått ut, då jag var i hans logis, och klockan var då endast kvarten öfver sex.»
»Du skulle vara hos honom innan half sex.»
»Hennes nåd är då riktigt försmädlig, liksom en tjänare icke skulle få se sig omkring en smula utan att löpa som en blindbock genom gatorna – och så är det ett så’nt fasligt väder – och långe grefven där nere på gatan står lik i dag, skall hennes nåd veta. Och så tyckte jag att det skulle vara roligt för hennes nåd att få veta huru likrummet såg ut – men herre min skapare, hvad det är för ena lik nu för tiden», fortfor hon, då gumman icke ville höra på hennes prat – »icke en gång peruk på liket – till svepning var intet annat än skjorta och lakan, allt efter den nya lagen, kantänka ...»
»Bästa tant» – inföll Svenske, som ju mer tiden led vardt dess oroligare, »det synes som han ej skulle komma; jag måste då söka honom på annat håll.»
»Han kommer nog om du väntar, mitt barn, det är så sällan som jag nu för tiden får se dig, att du gärna kan skänka mig några ögonblick.»
»Ja, det var blott ett enda rum», återtog Stina, »som var svartklädt och intet enda hvitklädt – och så få gäster sedan. – Endast de allra närmaste – och en liten procession, knappt trettio led – och legda likbärare – endast tre karosser – inga som höllo i bårtäcket – men bisättning och begrafning på en gång skall vara förnämt nu, kantänka. –»
»Det bör ju glädja oss gamla, kära Stina, att människorna blifva sparsamma», svarade gumman småleende.