»Den, som vill älska och vet hvad kärlek är, begär icke lof af någon att göra det.»
»Ulrika!»
»Hvarför så häftigt! Skall du redan aflägsna dig?»
»Jag skulle redan för länge sedan varit borta.»
»Vänta åtminstone tills tant Beata vaknar.»
»Klockan är redan nio», sade Svenske alltmera orolig, i det han upptog sin kappa från stolen.
»Hvad är det då, som så plötsligt kallar? – Någon hemlig picknick? – En bal på Lorensberg?»
»Ulrika!»
»Sade du något, mitt barn?» frågade gumman, uppvaknande vid Svenskes utrop. »Ack, jag kan förstå» – tillade hon, då hon såg att det var tämligen mörkt i rummet – »jag har sofvit en stund. Men jag hör från köket att Stina slamrar med grytan. Då är klockan redan öfver nio och ni måste tänka på hemfärd. – När skall vår unge kavaljer öfver till Finland?»
»Om jag det visste, bästa tant», svarade Svenske, som hade allt svårare att dölja sin oro; »kanhända redan i morgon!»