Lars grinade härvid helt belåtet, i det han skakade på hufvudet. »Nu ska ers nåd tro», skrattade han, »att det vardt ljud i skällan, när de välfödda krämarpatronerna skulle upp på krakarna, bland allt sitt pick och pack. – Trå ta mig om det dröjde en handvändning en gång, förrän de lågo där raklånga och plaskade i smörjan, gula som svalor i mungiporna ... Det var hästkrakarnas fel, förstås. Men då sa’ jag till dem: Go’herrar, sa jag, jag ska köpa hästarna. Om jag kan nyttja dem, ska ni få hvad ni gifvit. Detta tyckte de vara ett hederligt bud och här stå nu krakarna och vänta på hans nåd.»
Svenske gillade ingalunda Lars’ beteende. Men då krämarne för länge sedan gifvit sig af på sina kärror, kunde köpet icke gå tillbaka. För uppdragets hemlighållande var det äfven fördelaktigt om han icke behöfde använda sin kurirbricka, och i hvilket fall som hälst, tänkte han, var det alltid bättre, om han i tid hann fram med kungens viktiga bref, än om några krämare kommo några timmar förr eller senare till en marknad.
En stund därefter lämnade han staden. Den vidsträckta slätten höjde sig långsamt från kusten och uppsteg i böljande sädesfält mot de gröna skogsdungarna till vänster om vägen. Hettan kändes tryckande, så mycket mer som hästarna för hvarje steg de togo upprefvo riktiga moln af damm.
Men tvärt emot hvad Lars förutsagt vardt dagen, i synnerhet för honom själf, en riktig glädjedag. Han kunde ej rida förbi någon enda krog vid vägen utan att sätta skänkflickorna i rörelse, på det att han skulle få känna på det bästa starkölet. Och hans laxfärgade anlete strålade af lycka, när han med tungan slickade bort ölfradgan från de grå, raggiga knäfvelbårarna. Efter hvarje sådan njutning kom emellertid den lilla trehörnade hatten alltmera på sned och de grå, plirande ögonen vordo allt mattare. I stället lifvades hans musikaliska sinne och bäst det var, uppstämde han med full hals den gamla soldatvisan:
Ej raglande fötter, ej blinda ögon
har den som sin första färdknäpp fått!
Ej stammande tunga, ej täppta öron
får den som den andra ej försmått!
Ja, den som är full, han är stor som en kung –
För sjung falleri, fallera, fallera – kung!