Nu sågos ryssarne släpa upp några stycken på en höjd icke långt från den plats, där de stodo. Skulle de lyckas att där placera sitt batteri blefve det en hård strid. Och allt tätare följde de röda blixtarne på hvarandra från de små tallbuskarna, som stucko upp ur krutröken. Den ena styckekulan efter den andra borrade sig in i sluttningen nedanför det svenska batteriet.
Det var under skydd af denna fruktansvärda artillerield som det ryska fotfolket vågade sig ut på slätten. Två ståtliga grenadierregementen voro i têten. De gingo rakt på de svenska kanonerna uppe på höjden. Under liflig musköteld ryckte de fram öfver den smala dalsänkning, som skiljde dem därifrån. Utan att bryta sina led klättrade de uppför sluttningen.
Men drufhagelskotten bortsopade den ena roten efter den andra.
Nya regementen måste fram till deras understöd. Men innan de hunno fram, hade svenskarnes tålamod tagit slut. Utan att längre afvakta den öfvermäktige fiendens anfall, togo savolaksarne musköten på axeln och satte sig i marsch för att möta det på halfva vägen.
Den gråskäggige mannen, som red framför dem, var major Fieandt. Det var han som vid Storkyro anno 14 fört fram de sista hoparna mot fienden och vid Selånger by med en handfull bönder slagit flere hundra ryssar på flykten. Sedan Narva har han varit med om tjugu fälttåg. – Hans kamrat till höger, den gamle, buttre öfverste Willebrand, har endast en batalj mer att komma ihåg bland sina många minnen.
Lyckan tycktes verkligen le emot de tappre. Fiendens första salva gick totalt förlorad öfver deras hufvuden och de hånlogo åt kulorna. Nu voro de själfva inom skotthåll. Ett kommandoord och rotarna slöto sig tillsamman. De främre leden föllo på knä, de bakre gjorde sig färdiga att öppna elden. Då slungade fienden sin andra salva mot dem. Den tog i fanspetsarna och fällde deras gamle chef till marken. De främre leden reste sig utan kommando, vacklade, råkade i oordning, medan de bakre aflossade sina skott i luften.
Är det väl finnar, som så nesligt vända om till flykt? Aldrig förr hafva de svikit sina fanor. Själfva fienden synes förvånad. En tredje salva som sändes efter dem gjorde förfärliga luckor i deras led.
»Stån och tänken på den ed ni svurit kung och land!» skrek Wrangel mot dem med hes stämma, i det han, hållande värjan i högsta hugg, red inpå de flyende.
Men det är skräck och rädsla, som för dem an. Äfven Willebrands värfvade fly och gifva allt förloradt. Generalen faller af hästen och föres på bår in till staden, likaså Willebrand. Nu ryckas äfven de karelska dragonerna, ytterst på flygeln, med i hvirfveln af de flyende. Innan de ens hunnit draga sina långa huggvärjor, eller fängkrutet fått matta glansen på deras nyskurade pistoler, släppa de tyglarna lösa och sporra sina lurfviga hästar i ursinnigt fyrsprång genom det flyende fotfolket.
Svenskes hjärta hade klappat af stolthet, då han sett savolaksarne i väl rättade led rycka an mot fienden. Men nu, hur blygdes han ej öfver deras feghet! Utan att knappast gifva sig tid att bruka sina vapen, fly de, slagna af skräck. Han ville rikta kanonerna mot de uslingarne. Men fåfängt rusade han från den ena kanonen till den andra för att uppmana artilleristerna att göra det. De logo åt honom, som om de trodde att han var förryckt.