»Är du rädd, gubbe!» svara de honom hånskrattande. »Har du fört oss i leken, får du leken tåla!»
Nu faller Gripenhjelm, öfversten för dalkarlarne. Major Wrangel springer fram för att återställa ordningen. Han vräkes åt sidan af de ursinniga knektarne, som icke kunna begripa hvarför man vill hålla dem tillbaka. Slutligen, utan att vidare låta sig hejdas, rusa de uppför den af små tallbuskar öfvervuxna sluttningen och störta i vildt raseri mot fienden.
Men själfva tapperheten skulle på denna olyckliga dag varda ett fel. Där uppe på höjden har fienden samlat sina bästa kärntrupper. Bajonett vid bajonett framblixtra mellan träden, och för den salva, som möter dem på nära håll, kan ingen trupp i världen hålla stånd. I vild flykt bär det åter tillbaka samma väg de kommit.
Dagens öde är därmed afgjordt. Fåfängt försöka västerbottningarne med sin musköteld att uppehålla fiendens kolonner. Deras chef, den tappre öfverstelöjtnant Durietz, har stupat. Nästan alla officerare äro döda eller sårade.
* * *
»Hur må våra plattfötter i denna menuetten?» ropade kapten Åberg med sin vanliga försmädliga min, då han under det korta uppehåll, som nu inträdde i striden, såg sin vän Krabbe andtruten klättra uppför sluttningen.
»Tackar som frågar! Har min fina bror fått inskriften klar på ölstopet, ty detta var ett satans fläng, och tunnor skock ...»
Majoren hann icke fullborda meningen, ty i detsamma kom en trepundig kula, som splittrade lavetten vid den kanon där han tagit plats och sände honom in i evigheten.
Nu rusade fienden fram från alla sidor. Striden upplöstes i ett vildt handgemäng. Under sin ende återstående officers, den tappre kapten Ehnbergs befäl, lyckades det emellertid för västerbottningarne att slutligen slå sig igenom. Fulla af beundran öfver så mycken tapperhet, gjorde fienderna honnör för den lilla skaran.
En annan flock, på sin höjd ett tjugutal män, lyckades uppnå fästningsgrafven och besätta de små husen innanför fästningsporten: corps de gardet och tullhuset.