»Nå, den var förbaskadt rolig, den skrifvarlåten», sade slaktaren storskrattande så att tårarne stodo i ögonen på honom, »ja så går det, när hararne leka krig.»
»Ni gör orätt, go’ herrar, att tala illa om knektarne», sade den okände i allvarsam ton, när skrattet tystnat. Om inte de höge herrar, som hörde till tullsocieteten, befallt gardesbussarne att lägra sig alldeles vid sjökanten, där de döde båtsmännen voro nermyllade, hade det nog gått bättre för dem.
»Det var en förfärlig syn», återtog han när de andre tystnade, »att se dem ligga i jordkulorna hela hösten i ände ... Här en arm, där en fot som stack upp ur den tunna mullen ... Fram mot julen, då snöslasket började, voro de något skyddade för kölden, men af den stora fuktigheten ruttnade och möglade kläderna in på bara kroppen. – Nej, go’ herrar, inte var det deras fel att det blef en så slät utgång på kampanjen!»
»Wrangel visade ett oförlikneligt mod i Willmanstrandska affären», sade åldermannen eftertänksamt.
»Tala om folk och fä på samma gång», afbröt slaktaren snäsigt. »Wrangel det är en ärans man, en af de gamle kärngubbarne ... Nej det är den där mesen Buddenbrocken, som fört olyckan öfver oss. – Han förledde vår hederlige Lewenhaupt att göra det ondt var. Hur lämnade han inte Wrangel i sticket vid Willmanstrand? ... Han hade tretusen, ska’ ni veta, och Wrangel fyra tusen. Hade nu Wrangel haft hans tretusen också, hade han haft sjutusen och då hade fienden varit kaputt. Det är så klart som korfspa’. Prata om att inte Buddenbrocken är en förrädare ... Hä? ...»
»Stupestocken blir ock hans lön», sade den spenslige perukmakaren tvärsäkert. »Men hvad säger ni, go’ herrar om vi skola dricka tappre Wrangels skål. Han är en man af den gamla goda tiden!»
»Allt blir sämre och intet bättre», sade Smedman halfhögt för sig själf, i det han med betänksam min satte ölstopet ifrån sig. – »Hvem frågade väl i salig kungens tid hvems felet var? ... Frös och svalt gjorde man. Men det fanns hjärta i kroppen. Fienden stod öfver oss både på sjökanten och vid norska gränsen och här hemma dogo de för pesten såsom flugor. Men aldrig talade man så mycket som ett ondt ord om hvems felet var. – Kom fältskären någon gång med sin påse och man fick baggesöta och libstickerot – eller boskapsteriak och ättika om det var mycket illa – ja, då fick man vara nöjd och med en troinnerlig bön till vår Herre söka den rätta hjälpen mot pestilentian ...»
»Då kunde också en hederlig krämare», sade slaktaren, »ha sin bod i behåll till döddar. Var det inte så bror menade? – Nu är det en annan sak och denne mannen har nog rätt att felet ligger hos de höge herrarne. – Jag har hört på flere än ett håll att Buddenbrocken hade kolifej med papister, jesuiter och aristokrater.»
»Ett sannt ord af min herre», sade den okände inställsamt. »Adeln är rätta orsaken till kriget. Genom gärder vill den utsuga borgerskapet och genom täta rekryteringar aflägsna böndernas söner, för att sedermera kunna få lättare bukt med de ofrälse.»
»Och därför ska’ borgare och bönder hålla ihop», skrek slaktaren, i det han slog sin breda näfve i bordet, »samt utrota all adel.»