Så länge den fräjdade statsmannen rådsherren Arvid Horn haft maktens tömmar i sin starka hand, hade partiernas täflingsstrid likväl hållits inom vissa gränser. Landet hade också varit så utmattadt efter de många föregående krigsåren, att det ej haft krafter att lösa större uppgifter. Men i samma mån välmågan ökades under fredslugnet, i samma mån infunno sig de gamla minnena, det gamla föreställningssättet. Statskroppen hade stympats, men, likasom fallet är med en lemlästad människa, riket Sverige tyckte sig känna och kunna arbeta alltjämt med de förlorade lemmarna. Folket tänkte ännu såsom under storhetstiden. Och det föreföll därför mången, äfven om han stod utanför det rådande hattpartiet, att det gick för långsamt att på fredlig väg återvinna hvad som genom kriget förlorats, samt att det nog fanns kraft, om blott viljan icke fattades. Sveriges storhet, hette det, hade ju varit kriget. Sveriges makt hade hvilat på svärdspetsen. På slagfältet kunde nederlagens skymf fortast aftvås, den forna äran återställas. Skulle till äfventyrs den egna kraften, mot förmodan, icke räcka till, kunde ju stridigheter mellan de blifvande fienderna förlama motståndet och underlätta framgången för de svenska vapnen. Så tänkte och talade man, då Sveriges ära kom på dagordningen; och någon vis statsman, sådan som Arvid Horn, fanns icke längre i rådsalen, att stäfja öfverdrifterna. Nu, efteråt, ser man klart hur statsskeppet fördes mot bränningar, där ofärd var nära, och klandrar de styrandes lättsinne och halsstarrighet. Men därför bör det icke förnekas, att det ligger något storslaget i denna det svenska folkets sträfvan att å nyo söka göra landet till ett stort och mäktigt rike vid en tidpunkt, då det ännu på långt när icke återhämtat sig efter den våldsamma förblödning, då det låg krossadt och tillintetgjordt vid sidan af sin fallne hjälte under tyngden af öfvermäktiga fiender.

Ju högre partilidelsernas mål ställer sig, dess mer griper striden omkring sig. Frågan om krig eller fred blef småningom ett talämne inom alla folkklasser, bland hattar och mössor, krigsvänner och fredsvänner, bland män af det brådstörtande framåtskridandet liksom af den säfliga konservatismen. Från rådsalen och ständernas utskott smög den sig ut på osynliga vägar till de hemliga klubbarna, till familjehärden, ja, dryftades till och med inom kort med bibelns ord på själfva predikstolen. Den låg så att säga i luften, hvart man kom, under denna för Sverige så betydelsefulla tidpunkt, en tidpunkt af politiska ränker och våldsbragder samt af djupt gående sociala hvälfningar, hvartill vår historia hittills ej kunnat uppvisa något motstycke.

* * *

Det var i solnedgången, söndagen den 16. juni 1741. Hela Stockholm hade den dagen varit ute på malmarna för att skåda på äppelblom, lukta på häggen eller rulla sig och stå på hufvudet på de ljusgröna gräsmattorna. Folket kom nu tillbaka öfver Norrmalms torg med sina matknyten, än i spridda flockar, än i större skaror. Alla skulle ner för det sluttande torget mot slaktarhusbron för att komma till sina hem i någon af stadens mörka gränder. Kvällen var härlig och utsikten nere på bron lika vacker, som den skulle för en person af vår tid synts egendomlig. I öster fick solljuset de små grönsprängda rutorna i Arsenalen att glimma som guld; på sidan om dess höga, erggröna koppartak och många tornspiror höjde sig öfver den brusande strömmen fasaderna af Fersenska och Düringska palatsen samt något längre ut, åt Skeppsholmen till, den röda väderkvarnen med sin granne, den korsformiga träkyrkan, i hvilken Tollstadius under förmiddagen talat så vackert »om ett rättfärdigt folks upphöjelse och ett syndigt folks förnedring och fördärf». Till höger om Skeppsholmens låga bro syntes på höjden »larmbatteriet» med sin höga flaggstång och framför detsamma strömmen med sina många fartyg och roddslupar. Till höger om denna tafla, liksom innefattande den med en lodrät, ofantlig ram, reste sig konturerna af Tessins mästerverk, det ståtliga slottet, å hvilket arbetet nu närmade sig sitt slut. Parallelt med Slaktarhusbron gick gamla Norrbro. Vid norra broändarna lågo vakthus, spruthus och fiskblötarbodar; allesamman små, rödmålade trähus, mer eller mindre förfallna. Här höllo åkare och månglerskor till under hvardagarna; men nu på sabbaten voro de försvunna, och deras platser intogos, såsom nämndt, af de hemvändande folkhoparna eller af grupper af äldre borgare, som dryftade något af dagens spörsmål, såsom om nyttan och den sannolika profiten af det nedanför liggande kvarnhuset, om den nyligen utgifna skråförordningen eller dylikt; allt medan de rökte ur sina kritpipor och med betänksamma miner spottade ner i strömmen.

Det var i synnerhet två bland dessa senare, som ådrogo sig uppmärksamheten, tack vare den ifver, hvarmed de tycktes utbyta sina tankar. Med all sannolikhet kunde båda räknas till borgarklassen; ty, ehuru olika till snitt och utstyrsel, hade deras dräkter det utmärkande draget gemensamt, att de saknade, hvad hos den tidens adelsmän alltid fanns, krigiska tillbehör, såsom värja och sporrar. Äfven af sättet, på hvilket de buro sina hattar, kunde man förstå att denna gissning icke var så oriktig. Tvärtemot hvad bruket fordrade af den tidens kavaljerer, satt nämligen hatten lika stadigt nedtryckt på den yngres hvitpudrade, bakåtstrukna, franska modeperuk som på den äldres yfviga allongeperuk. Deras samtal röjde ännu tydligare stånd och yrke.

»Jag står vid hvad jag sagt. Så sant jag är en ärlig mössa och heter Göran Smedman och har krambod vid Packartorget, gå vi en stor landsens nöd till mötes, om icke ständerna ta’ krediten under armarna, så att den reela handeln kan komma på en ordentlig fot till rikets nytta, uppkomst och förkofring.»

Den högvälaktade åldermannens ansikte antog, under det han yttrade dessa ord, ett allvarligare uttryck, medan hans blickar sänktes mot den djupa strömfåran under dem. Det dröjde en stund innan hans följeslagare svarade.

»Min herre», sade denne slutligen med ett inställsamt leende, »bör inte ta så hett vid sig öfver mina ord, som fälldes i hastigheten. Jag ville visst inte rosa den svenska krediten; – mig synes att denna aldrig stått på så klena fötter som nu! Nej, jag ville blott uttala mig mot dårskapen att söka förbättra den medels inrättandet af inhemska manufakturverk, hvilket endast blir själfbedrägeri. Få se nu om inte själfva Alingsås gör bankrutt? Man börjar ju redan söka narra folk till sig med publikation om bättre köp; ja, raggen ta mig, om det ej går åt fanders» – tillade han, med ett förnumstigt leende, i det han utslätade sina spetsmanschetter, som tillskrynklats under hans lifliga åtbörder.

»Jag är hvarken intressent i Alingsås, i kattuntryckeriet eller i någon annan societet, som är delaktig af femprocentsmedlen», afbröt honom åldermannen. »Jag är helt slätt och rätt en gammal ärlig och välmenande köpman, som lämnar sådana frågor, som min herre behagat framställa, åt politici att afgöra. Att min herre, som är kommissionär för ett af de största husen i Amsterdam, icke kan tycka om de försök som