»Tyst med dina kärleksvisor!» afbröt honom Schulenberg. »Du narrar ju hit allt folket på torget med ditt skrik.»
»Min vackra air, som jag skall sjunga i morgon för la belle Taube, då kungen jagar på Djurgården,» svarade Laforme, godmodigt. »Det är den nyaste air i Stockholm; knappt bekant mer än på några kaffehus.»
»Är det inte ett besynnerligt land vi lefva i», inföll nu den lille bleke ynglingen, »där hvarje liten fröken räknar som en nåd att vara kungens frilla, medan en ärlig kavaljer i godt sällskap ej kan få tala vid en ung dam utom på otaliga omvägar och under sträng bevakning af en hel division gamla tanter!» – »Men, entre nous», fortfor han, i det han sökte gifva sitt ansikte ett högviktigt uttryck, »grefvinnan af Casselstein lär icke längre vara sin konung trogen. Mon frères entreprise är därför måttlig att skryta öfver.»
»Se, mes amis, hvad den bengeln sneglar på oss» afbröt dem nu Laforme. »Hvilken ruskig uppsyn!»
»Er rock, unge man, är bestämdt från kung Orres tid», fortfor han, i det han lämnade sin plats och började på närmare håll fixera Svenske från topp till tå. »Hvilket orent linne, hvilka storkragiga handskar! De äro ju, à tout horreur, glacerade under näsan – och en sådan värja sedan, parbleu! – Ha ha ha! Ett veritabelt stekspett!»
De hånfulla orden och ännu mera skrattet från de öfriga gästerna bragte Svenskes blod i jäsning. Då han inte visste rätt hvad han borde göra, lät han dem en stund hållas med sin mönstring. Men då Laforme lyfte upp hans rockskört och undersökte hans värja, kunde han icke längre underkasta sig deras skämt. Med en kraftig rörelse sköt han de mest närgångne åt sidan och bad dem inte leka alltför oförsiktigt med hans stekspett.
Hans lugna, värdiga uppträdande skulle säkerligen hafva gjort tillbörlig verkan, om han icke haft den egenskapen att bryta på finska, hvilket hos hans åhörare var ägnadt att öka munterheten. Härtill bidrog äfven Lars, som nu trädde fram. Sedan gammalt var denne icke synnerligen gynnsamt stämd mot allt hvad unga adelssprättar hette. Han sökte därför visserligen till en början att med ett godmodigt grin svälja ned stickorden, som haglade kring honom för hans långa hår, lappiga strumpor och storkragade ryttarhandskar. Men man kunde se att gallan sjöd inom honom.
»Blixt och kanoner!» hviskade han i örat på Svenske, »här går icke an att nappas – vakten kommer som en Jehu öfver oss och då blir slutet af visan icke rart.»
Men hans unge herre hörde nu icke mer hans råd. Han hade redan flyttat fram svärdfästet och betraktade med mörka, hotfulla blickar de skrattande kavaljererna, som bildat ring kring honom.
»Välan då, go’ herrar», sade han, då skrattet fortfor. »En mot en! – Och må den som längre vill kackla sin fransyska rotvälska först dansa för spettet, som ni behagar kalla det.»