Gästerna vid det stora bordet vordo nu så högljudda att samtalet mellan de unge männen afstannade för ett ögonblick. Krämaren hade nämligen varit nog oförsiktig att antyda på de dåliga tiderna, som kommit flere borgare att gå omkull; samt att de som voro kvar just ingenting betydde.
»Börs och kontor» skrek Flåberg, som inte tyckte om dylika anspelningar. »Ha vi någonsin ägt make till Grill, Kjerman, Lefebure, Plomgren och Wittfot? Det är sådana köpmän att vi kunna vara Gudi tacknämlige som sändt oss dem i vår svåra hemsökelse. Grills minne dör aldrig, go’ vänner, Lefebures ärliga hjärta och Wittfots hjälpsamhet skall prisas af sinom tusende ... Men hvad hjälper att tala till sådana här vildhjärnor om utmärkte män ...»
»Nu tycker jag dock att min ärade vän går för långt», sade en af de andre afbrytande. »Vi må icke sysselsätta våra sinnen med småsaker i dessa allvarsamma tider ... Se dit i stället go’ vänner; titta på de där unga männen nere vid dörren», tillade han, i det han sneglade på Svenske och hans vänner. »Där sitta förrädarne.»
De sista orden yttrades med höjd röst. Inom ett ögonblick voro Svenske och hans kamrater föremål för de öfriga gästernas blickar. Men de låtsade som de ej märkte det. Först när den som utpekat dem reste sig upp från bordet stego de äfven upp och satte på sig hattarna.
Mäster Lafont hade genast vid först misstänkt tecken skyndat bakom disken, hvarifrån han nu skrek af alla krafter att man skulle sända bud efter vakten, medan borgarena slöto sig samman om sin unge kamrat, för att, väpnade med ölkrus, vedträn och andra lämpliga tillhyggen, kunna hjälpa honom mot de unga adelsmännen, om desse skulle göra min af att gå till anfall.
Men desse höllo sig strängt på defensiven. Det var tydligen deras afsikt att med så litet bråk som möjligt komma ut i det fria.
»Låt oss skiljas i fred, go’ vänner», sade Svenske, i det han närmade sig den sprättige krämaren, som med sitt prat ställt till osämjan. »Ni vet hvad det kostar att ofreda en adelsman under riksdagen.»
»Förrädare får man gripa om det ock vore midt i kungliga rådet», sade den tilltalade i hånfull ton.
»Hvem säger då att vi äro förrädare?»
»Hvem säger? – Det göra vi allesamman ... eller hur, go’ vänner?»