»När jag tänker närmare efter måste det vara som jag sade, ty kusin Meijersdorff talar alltid illa om andra och gör väl så med Svenske också.»
»Nu är du icke snäll min flicka» inföll generalen, i det han steg upp och strök håret ur Ulrikas rodnande anlete. »Om du håller af unge Svenske, får du väl honom i sinom tid om han besvarar din kärlek som ägnar en trogen kavaljer. Det skulle dock ej förvåna mig om äfven denne kurtisören droge sig undan.»
»Aldrig Svenske, min far», sade Ulrika i bestämd ton.
»Att Ulrika kan glömma sig så», sade friherrinnan förebrående. »Tänk på med hvilken du konverserar.»
»Vare det nog sagdt. Jag afskyr kusin Meijersdorff, jag kommer alltid att afsky honom.»
»Gnabbas ej så mycket mina vänner», sade generalen vänligt förebrående. »Tänk på att det ej är många dagar kvar, som jag får vara hos er.»
»Förlåt mig, min vördade far», sade Ulrika, i det hon föll honom om halsen. »Det var mitt fel. Men jag tycker att om jag vore som baronen skulle jag väl kunna lyckas att befria pappa.»
Ulrika hemtade nu den stora bibeln med guldknäppena, då tiden var inne för aftonbönen.
»Läs det där stycket ur Uppenbarelseboken, Ulrika» sade han, »som du vet att jag tycker så mycket om.»
Hon flyttade sig närmare fönstret och slog upp boken. I det samma föll ett hvitt pappersark på golfvet. Tankspridd tog hon upp det och läste med liknöjd min några rader som voro skrifna på detsamma. Hennes blickar blefvo allt mer glänsande under det hon läste. Hennes kinder glödde, för att återigen lämna rum åt en hemsk blekhet. Läpparne skälfde, då hon sökte tala.