»Ack, min Gud, hör upp med detta tal, och lämna mig. Hvad jag begär är ju en så ringa uppoffring?»
»Uppoffring? – Hvad vore lifvet sedan? – Det vore ingen dygd, det vore feghet.»
»Att uppoffra sig för sin nästa är en kristens främsta plikt.»
»Kristen?»
»Ni tror icke på Gud, kusin Meijersdorff. Edra blickar voro så tviflande, när jag nämnde det heliga namnet?»
»Certainement, ma cousine! Jag svär vid hans namn understundom. Äfven nu vill jag svära vid hans heliga namn att göra allt hvad ni befaller mig – rädda er far – allt – blott ni lofvar ...»
»Rädda min far!» afbröt honom Ulrika med häftighet. »Skulle då icke den, som gör anspråk på att varda min make, vilja offra sitt lif många gånger om för att nå detta mål utan att behöfva anföra det såsom prof på sin kärlek. Kan det vara möjligt? ... Kan ni rädda min far. Ja, jag ser det på edra ögon!»
»Lofva; – och befall hvad ni önskar.»
»Skynda då! – Vår Herre skall löna er goda gärning.»
»Chère amie», sade Meijersdorff i det han reste sig upp och sökte gifva sitt anlete dess vanliga liknöjdt öfverlägsna utseende, »upphör en gång med dessa slags himmelska löften. Grace à Dieu har jag långt ringare anspråk på vår Herres tacksamhet. – Quelle embarras att hålla reda på alla lefvande och döda! – Men se icke så förvånad på mig. – Ah! Sacré nom, jag kan icke annat än småle åt denna prästernas makt att fördärfva unga sinnen. – Lifvet efter detta! – ett skönt, ett agreabelt lif, ma foi ... Jag och min betjänt, hvarför icke äfven min häst, min kastanjebruna Terpschichore? ... Vi skulle alla komma att höra till samma societé des âmes? I sanning lefva vi inte uti ett upplysningens tidehvarf!»