Biskopen sade icke ett ord förrän han suttit en lång stund inne i Svenskes rum. Han var sig mycket olik. Svenske kände nog igen honom på hans kala, fårade panna och bleka magra anletsdrag, men hela ansiktsuttrycket var förändradt. Det låg något ödmjukt, nästan bönfallande i de grå ögonen.
»Skall du gå ut?» frågade biskopen slutligen, tyst och dröjande.
»Vill min vördade morbror säga mig något?»
»Ja, jag ville nämna för dig att jag reser om några dagar. Vill du följa mig? –»
»Jag? – Hvarthän?»
»Hvarthän om ej till Finland?»
»Finland?» upprepade Svenske förvånad. »Skall I lämna riksdagen?»
»Ja, jag har fått nog af denna världens lumpna kif. – Jag har hämnats – och hämnden har fallit på mig tillbaka med en förkrossande tyngd.»
»Du har ju, så vidt jag vet, nu mera intet att lefva af», återtog biskopen efter en stunds tystnad. »Jag gifver dig min förmögenhet efter min död.»
»Jag har nog för måttlig man.»