»Är gamla tant Beata död!»
»Har du då ej vetat det? Hon sade att hon sändt en hälsning till dig och undrade mycket på att du icke kom till henne för att höra mera därom.»
Biskopens blickar följde möblerna i rummet. Det var liksom han hade sökt något.
»Se här!» utbrast han och tog en svart ask från spiselkransen. »Har du icke öppnat den ännu. Det är ju Beatas skrin.»
Svenske stod alldeles slagen af förvåning. Han hade aldrig, upptagen som han var af sitt ständiga grubbel, kommit att observera det vackra skrin, som biskopen nu räckte honom.
Men nu erinrade han sig att en gång för flere veckor sedan hans värdinna inkommit sent på natten och sysslat med något borta vid spisen, under det hon pratat om en ask, men han hade icke hört närmare på hvad hon sagt. – Detta samtal hade för öfrigt sedermera fallit ur hans minne. Han skyndade att öppna etuiet, som var ett särdeles prydligt arbete i ebenholz, med konstnärligt utsirade beslag och kunde icke nog förvåna sig öfver att han icke förr märkt det. Öfverst på locket var Buddenbrockska vapnet, inbrändt i emalj, och då han tryckte på en liten knapp for det tillbaka. Inuti låg ett väl utfördt miniatyrporträtt, måladt på elfenben, af den döde generalen.
På baksidan stod skrifvet med blystift: »Från Ulrika på Magdalenadagen 1743.»
Det var just årsdagen af utfärden till Liljeholmen. Han mindes nu hennes undran öfver hvar de kunde vara två år därefter; allt stod inom ett ögonblick klart för hans inre.
Biskopen betraktade honom med en öm, kärleksfull blick. Stridiga tankar tycktes ännu en stund genomkorsa hans själ. Men slutligen gjorde han våld på sig och i det han rätade ut sig till hela sin längd sade han:
»När ni vända åter, barn, komma ni väl till mig. Ni skola då vara mig lika kära som vore ni mina egna barn.»