Svenske hade undergått en stor förändring till sin yttre människa, tack vare hans nye väns råd och anvisningar. Då han lämnade slottet, hade denne nämligen följt med honom till Norrbro, där han fick utbyta sin illa medfarna hatt mot en ny och köpa sig modärnare gehäng och nya kastorhandskar. Under tiden underhöll han honom med en redogörelse för ställningar och förhållanden inom hufvudstaden och hofvet. Samtalet hade äfven rört Finland och det väntade kriget, hvarunder Buddenbrock försäkrat, att Svenske helt visst skulle blifva hjärtligt välkommen hos hans far, generalen, hvilken många gånger talat om den gamle krigskamraten, öfverste Svenske.
Under det de följdes åt till Kungsträdgården, intresserade sig Svenske mycket för att få veta något närmare om de kavaljerer, med hvilka han under förmiddagen råkat i strid. Buddenbrock kunde gifva honom besked. »Baron Meijersdorff var en sprätthök och slagskämpe af första ordningen. I synnerhet då det gällde att visa sin öfverlägsenhet öfver fegheten eller blygheten, var han oöfverträffad. – För öfrigt var han – en ganska aimabel kavaljer, som kurtiserade alla unga fruntimmer och kunde, om det fordrades, göra en lika välrynkad falbolan som någon sömmerska vid hofvet samt ett tapisseri, vackrare än mäster Precht’s ornament.»
»På hans pudrade kindben kan man också se att han har något af kvinna i sig. Men det är den fransyska smaken som regerar världen, min vän. – För öfrigt, som man är klädd blir man hädd. – Ma foi, unge man, skulle han säga till dig, om du vore honom på något sätt i vägen, edra handskar äro, parbleu, glacerade under näsan, ert gehäng ser, par Dieu, ut som ett grimskaft, ert ...»
»Upphör», sade Svenske allvarligt, »jag hörde tillräckligt därom i middags.»
»Då gå vi vidare till Schulenberg, för att först hålla oss till militärerna. Denne är af helt annat slag. Tämligen tapper då han får hålla sig till pratet, kryper han gärna bakom ryggen på sin vän Meijersdorff, då det blir allvar å färde. Sådan är äfven min vän Laforme, men af annan orsak. Hans själ har sin bostad i matsmältningsorganen. En fint anrättad diner är för honom allt; och för att han skall vara partiet trogen, har han också fått alla taffelpenningarna om hand. Så länge engelska ministern Guidickens var här, hörde han till mössorna, hvilket malicen påstod berodde på soppan, som ministerns kock ensam förstod att tillaga. Nu har monsieur Lemartin – kocken hos franska ministern – fått öfvertaget genom sina karptungomeletter. Laforme är nu en lika så ifrig hatt som någon annan. Ja, skratta inte! Till följd af sitt sätt att lefva, är han långt ifrån någon obetydlig politisk person. Hvad värjan vidkommer», tillfogade han, småleende, »är han dock fullkomligt oskadlig. Det är icke comme il faut, tycker han att störa matsmältningen genom några häftiga rörelser. Att utgjuta blod skulle uppväcka hans äckel och störa aptiten! Till yttermera visso skulle han förklara, om du nödvändigt ville byta stötar med honom, att hans vän Flogiston, förste lifmedikus hos hans utkorade – hvilken ej är någon mer eller mindre än hertiginnan af Maine – har sagt honom att blodet är en kraft, som man, äfven med den bästa digestion i världen, har svårt att tillräckligt underhålla, och som man på intet vis bör utsätta för andra förluster än den, som hvarje månad uppstår genom den föreskrifna åderlåtningen.»
»Det var äfven en fjärde med i laget, en ung man med bleka anletsdrag; han bar gardets uniform.»
»Jag vet, unge Wrangel, son till öfversten vid gardet. Han är ingenting, hvarken ondt eller godt. En ung étourdi i nattkappa och halfärmar, som endast för pappas förtjänster får beledsaga sin afgud Meijersdorff.»
»Jag får väl göra mig beredd på revanche?» – »Något värre blir det väl inte?»
»Åh nej! Slottsrätten har ej reda på någonting.»
»Men kungen?»