Men att hans politiska öfvertygelse icke ansågs så synnerligen fast, därom vardt man snart öfvertygad af den ringa uppmärksamhet, hvarmed man hörde på hans tal. Till och med stormännen kring bordet, en Åkerhjelm, Dünker, Fuchs, Wrede och andra pratade hela tiden högljudt med hvarandra.

Hans anförande gick ut på att öfverskyla sitt vacklande mellan partierna. Och början var icke oäfven. Genom att tala om de öfverordnades plikter mot de underordnade ville han vinna på sin sida de yngre medlemmarne af partiet, bland hvilka det hörde till god ton att förhäfva sig mot alla äldre, som icke kunde nog klandras och häcklas. »En underordnad», sade han, vore lika nödvändig som en öfverordnad; ty hans arbete var lika ansträngande som dennes. Han visste det själf, då han i hela sitt lif fått träla och arbeta för andra. Ej häller var det arbetets beskaffenhet, utan arbetets myckenhet, hvarvid man borde fästa afseende. Den underordnade behöfde lika stora anlag och lika stor förmåga som den öfverordnade att göra sin tjänst. Endast ancienneteten och åldern gåfvo den senare företrädet.

Men nu begick han ett fel. När en person som han, hvars hela korpus talar om välmåga, berättar sina lidanden och försakelser, verkar det i regeln komiskt och det gjorde så äfven nu. När han förklarade att han trälat och arbetat i hela sitt lif, brast hela församlingen ut i skratt och det dröjde en god stund,

innan ordföranden kunde äska ljud. Nu steg blodet åt hufvudet på honom och han rusade i vredesmod fram till bordet, där ordföranden satt.

»Hvad jag förebrår dem?» skrek han till svar på något inpass af de kringstående. »Jo, jag förebrår dessa styrande och öfverordnade, dessa hattchefer, dessa himlastormande filistéer, dessa all god ordning undergräfvande skrymtare och fariséer – –. Jag förebrår dem att de vilja eftersträfva alla privilegier inom republiken. För att upphjälpa fiskerierna, för att åstadkomma en ny handelsinrättning på Västindien, för att befordra salttillförseln, för att öka mullbärsplanteringen kring Stockholm, för att införa god hushållning i lappmarkerna, för att upphjälpa statsmannanäringarna och landtbruket i Finland etc. etc. och så in æternum ... Hvilken är det som skall göra detta? Jo, Kongl. Maj:t – d. v. s. hattcheferna. Nu tillsätta de en komité, för att denna skall få tillsätta en mängd ämbets- och tjänstemän, för att dessa skola få besätta ämbetena och tjänsterna med vänner och släktingar. Hvart vill man komma? Sverige är icke, till följd af sitt nuvarande luftstreck, såsom våra fäders Manhem.» – Här hördes skratt och fnissande från några af de yngre –. »Vi kunna icke i allt efterapa utländingens näringar. Vi måste hushålla vackert i början, vara inhemska och framför allt låta de reela vinsterna utfalla lika åt alla. Vi måste gå varligt och säkert de första stegen och, först om dessa utfalla gynnsamt, införa de nymodiga uppfinningarna. En gammal prästman, det kan vara onödigt att utsäga hans namn», fortfor han nu allt mer och mer uppmuntrad af bifallet som hördes, »hade användt flere års studier för att undersöka vårt språks böjlighet för kyrkomusik. Men – hvad sägen I därom, högvälborna män af ridderskapet och ni andra, högvördiga och högvälaktade män af de andra stånden. Hvad sägen I därom att några ogudaktiga höga skrymtare vägrade Kongl. Maj:ts privilegier på tryckningen af hans arbete?»

»Ingenting!», hördes, med tonvikt på hvarje stafvelse, en torr, vresig stämma nerifrån dörren och i nästa ögonblick såg han framför sig biskopens stränga och allvarliga anlete.

»Ingenting hafva vi väl, goda herrar, att göra med enskilda angelägenheter på detta rum», fortsatte Juslenius, sedan han med en bugning hälsat på de närvarande. »Min gamle vän och ståndsbroder, märker jag, har icke hunnit lägga bort olaterna från det ställe, där han först lärde sig tala om allmänna saker. – Men låt emellertid icke mina ord väcka onda tankar», tillade han i mildare ton, då prosten denna gång tycktes hågad att på fullt allvar upptaga stridshandsken, i det han med ett vänligt småleende fattade dennes hand. »Vi måste alla enas i kärlek, ty det kräfves allt vårt mod, alla våra krafter, för att vi må kunna besvärja faran. Ställningen är allvarligare än man vill tro», fortfor han, då man skockade sig omkring honom. »Sedan den olyckliga Gyllenstjernska affären har sinnesstämningen bland folket börjat luta öfver åt våra motståndares sida och det kan endast vara genom vår Herres synnerliga bistånd som vi kunna hindra ett orättmäktigt och ovist krig att komma till utbrott.»

– »Men vi ha mäktiga allianser? ... Frågan rör sig endast om en defensiv allians med Frankrike?» hördes några röster bland mängden.

»Allianser! Ständigt heter det att man har mäktiga allianser. Det är i sanning löjligt att se med hvilken girighet den lättrogna hopen slukar det lösa allianspratet, som nu för tiden höres på kaffehus och källare, där man gör långa kannstöperier nätterna i ända öfver hvad turken gör med ryssen. Allt detta är ju icke annat än ett eko från Gazette d’Altona, denna oerhördt fräcka lögntidning, som en hvar i tur har i sin sold. Uppriktigt sagdt, hvar finnas dessa allianser? – Frankrike vill hjälpa oss, men kan icke en gång sköta sina egna affärer. – Ottomaniska porten? – Skola vi vända oss till hedningarne efter hjälp? Så kommer turen till våra hemliga eller uppenbara ovänner. Att Preussen fikar efter Pommern känna vi af underhandlingarna från anno 27. England vill icke att någon skall störa dess handel i Östersjön, Danmark söker endast ett gynnsamt tillfälle att försvaga oss» ...