»Så gjorde ryssarne descente på kusten och brände godset. Allt som var röfvadt från den tyska adeln gick upp i rök, hvilket ju icke var annat än en försynens skickelse. – Hvad som sedan blef af hans änka, som var en ofrälse, är mig alldeles obekant och indifferent – voilà la toute histoire.»
»Det kan vara ära nog för den unge mannen, tycker jag, att få mäta sig med en von Meijersdorff», sade fröken Liewen, i det hon återtog sitt arbete vid stickbågen. »Om han icke fallit på platsen, hade han fått lära sig att i framtiden icke förblanda en röd sköld med en gyllene eller tvänne hoplänkade, glanshvita vingar, nedåtvända, med tvänne skilda, svartgrå, uppåtsträfvande.»
»Jag förstår icke, hvad min kusin menar med anspelningen på vårt vapen», sade Ulrika, »men efter hvad Henrik berättat, skulle hans förfäder bragt sig upp med ära, förstånd och mandom till adelsståndet och alltid visat sig som ärliga och redliga patrioter. Och inte kan väl min vördade fru mor räkna som ett fel att hela Svenskesläkten genom salig kungens långa krig bragtes till fattigdom?»
»Men – mon ange – hvilken rodnad», skämtade fröken Liewen. »Jag tror i sanning att den unga vildhjärnan varit på väg att väcka mer än medlidande hos en viss dam.»
»Fy, kusin, hur kan du tala så, skulle jag så mycket kunna glömma min börd? Men han är en ung, artig kavaljer, hvilken är olik alla dessa, som endast säga smicker hela dagen. För öfrigt vet min vördade mor», tillade hon, »att jag afskyr dueller allt sedan bror Henrik duellerade med långe Sparren vid gardet.»
»Men hvem är han då, denne yngling, som väcker ett så stort uppseende?» frågade fröken Liewen, som under samtalets lopp blifvit mera intresserad af ämnet.
»Kusin såg honom säkert för några dagar sedan, då vi promenerade på Nya Kungsholmsbron», svarade Ulrika. – »Vi talade ju då om hans uppförande i Kungsträdgården.»
»Ah! Ciel! – den unge mannen med det blonda hufvudet – en ståtlig växt, en viss medfödd air, intressanta anletsdrag – Ma petite har smak.»
»En boute-feu utan skick och seder!» inföll friherrinnan.
»Education skola vi gifva honom», svarade fröken Liewen i skämtande ton, »och hvad hans heta blod vidkommer, är ju den ystraste fålen ofta den bästa.»