Så falla pukorna in. Ett tungt rassel och dån höres närma sig bakom scenen. En vagn, skimrande af guld och glittrande stenar, inskjutes af en skara slafvar, hvilka hållas fångna med rosenkedjor af sköna cupidoner. Ofvanpå vagnen hvilar en underbart skön kvinna. Det är Venus, som håller den stridslystne Mars bunden i sina rosenkedjor. Där hon far fram, väcker ett blomsterregn till lif, alla de »tillåtna lustbarheter», som den fredssälle kung Fredriks lyckliga regering för med sig.
En allmän hänryckning griper åskådarne. Ett så storartadt och på samma gång djuptänkt skådespel har icke varit gifvet sedan Stanislaus Leczinsky, under de sista krigsåren, gästade hufvudstaden. Man kan icke nog prisa anordningarnas skönhet.
Men klingande fanfarer påkalla på nytt uppmärksamheten. Vid tonerna af en munter kontradans inträda Atlas, Europa, Asia, Afrika och Amerika och omgifva gudinnans vagn. I fonden höjer sig på en molnsky det svenska riksvapnet, uppburet af tvänne lejon, af hvilka det ena, såsom den tidens krönikeskrifvare berätta, »kastade oräkneliga nådeblickar öfver land och vatten medan det andra ljungade med sina kringstrålande ögon mot fienden».
Nu höll musiken upp och Venus deklamerar:
”Hwad Carol war i strid, kung Fredrik är i friden,
Hwad Fredrik är i frid, kung Carol war i striden
En maklös konung Carl i själfwa fejden war
I frid kung Fredrik dock sin like icke har.
Kung Carl den tolfte war i alla krig den störste
Hwad är då uti frid kung Frederik den förste?