»Väl, väl, min bror», inföll generalen, i det han slog handen i bordet, retad af den andres sarkasme, »jag skall visa både bror och dessa andra ungvalpar att här icke är fråga om några étatsraisoner och plurima vota.»
»Snart visar oss säkert generalen fullkomligt hur det gick till för i tiden», sade Dalin skrattande, då hans grannar fåfängt sökte rädda några glas från att falla i golfvet under generalens kraftiga åtbörder.
Värden hade emellertid vinkat till sig hofmästaren för att tillsäga honom att fråntaga eldskärmen och lämna den till generalens skärskådande, då samtalet fick en alldeles oväntad vändning. Generalen hade nämligen, under det han uttalade de sista orden, vändt sig till Svenske, och denne, som icke låtit vinglasen stå otömda framför sig, var icke i det tillstånd, att han fann det lämpligt att närmare öfverväga sina ord.
Hans svar höll på att helt och hållet bringa generalen ur fattningen. Svenske hade troligen på fullt allvar fått sota för amiralens envisa motstånd och de andres skratt, om icke värden, som önskade afstyra detta obehagliga, fast på en partimiddag långt ifrån ovanliga uppträde, anmodat Dalin att sjunga en glad dryckesvisa, som kunde bringa gästernas upprörda känslor i jämvikt.
Och denne var lyckligtvis icke sen att efterkomma uppmaningen. Grannarne skyndade att fylla hans stora silfvertumlare, och sedan han tankfullt smuttat något af innehållet, reste han sig, ögonen glänste, det ironiska leendet försvann, och han började sjunga på sitt oöfverträffliga sätt:
Riddare och wänner alla,
låten ondskan ej befalla,
hören Bacchi muntre slaf.
Ej i friska hjärtan wreden
mer bereden