Lifwet, ack hwad lustig dans!
Winet skänkt det milda löjen;
wåra nöjen
komma ej på dekadans![8]
Någon undersökning af spisen kom, efter den allmänna förtjusning, som följde på denna sång, icke mer i fråga. En hvar aktade sig att vidröra ett så ömtåligt ämne, och den återstående delen af måltiden förgick under skämt och glada dryckesvisor. Sedan slutligen skålen druckits för den gästfrie värden, partiets höge gynnare, gingo gästerna ur matsalen till de inre rummen, där bord voro dukade med vin och punschbålar.
»Hvad skrattar den blageuren åt nu igen?» frågade S:t Severin, i det han betraktade Laforme.
»Ah – c’est vrai ... gamle Creutzen», svarade general Lewenhaupt, som stod bredvid honom.
»Han frågade i går, den gamle lurifaxen», skyndade Höpken att upplysa, »huru de små vargungarna mådde i det sekreta utskottet, därmed menande Ekeblad och mig – och jag svarade att de började få tänder.»
Historien väckte mycket jubel. General Stenflycht skrattade, under det han tog sin gamle trätobroder, amiralen i famn, så att det lät som dånet af en salva från ett trepundigt batteri.
»Potz tausend! Var inte den historien så bra som den om gubben Loos häromdagen», inföll Schulenberg – »generalen som gifte sig med den rika borgmästareänkan. – Svågrarne väckte åtal för det han satt en hund i vapnet, då en sådan också satt i deras hjärtsköld – men han redde sig excellent – det var en hynda, som han tagit, svarade han.»