— Du har något att säga mig? — frågade han.
— Ers nåd ropade mig, sa' Mats Skrifvare.
— Ja det var sant!
Han gick honom på ett steg nära och såg honom skarpt i ögonen.
— Hon säger, att Elsa Larsdotter är hennes dotter?
Bertil vardt blek i ansigtet. Han hade svårt att dölja sin öfverraskning.
— Guds död om du tiger karl! — skrek grefven och stampade i golfvet, så att de länga sporrarne klirrade. — Du ser att jag svettas blod och vatten, och ändock svarar du mig ingenting.
— Ers nåd vet bäst, om Ers nåde haft skäl att misstro mig, — svarade Bertil undvikande.
— Misstro dig? För böfveln! Icke hit tills, men, — han närmade sig och lade sin hand förtroligt på hofmästarens axel. — Är du fullt säker på, att hon drunknade? Kan du svärja derpå?... Kan du det vid din egen salighet... Vid Guds blod och lungor?
— Som en sten plumsade hon ned ur båten, Ers nåde... Det vill jag svärja på vid allt hvad heligt är ... Har hon sedan kommit upp, är det, Gud hjelpe mig, med trolleri... Men det var så sant, Ers nåd, — återtog han, då grefvens ansigte ljusnade vid denna försäkran, — magister Olaus var här i går med hennes födelsemärke, kan hända tog hennes nåd det för godt.