— Det var hon, som fängslades, I torden minnas det, för några veckor sedan, här utan för vår port!
— Här utanför porten! — upprepade grefven, och stirrade förskräckt på henne. — Det skulle då vara Elsa Larsdotter... Guds död!
Han upphörde med ens att skratta.
— Viljen I hjelpa mig eller icke? — frågade grefvinnan stolt.
Han teg en stund. Derefter vände han henne ryggen och hvisslade åt sin hund, hvilken, skälfvande i alla leder, smög sig fram utefter väggen.
Grefvinnan såg en stund föraktfull på honom och lemnade derefter rummet. Stoltheten hade hos henne segrat öfver moderskärleken.
Det dröjde en stund innan grefven åter började sin lektion. Men han var nu mer icke samme nitiske lärare, som han varit före grefvinnans besök. Gång på gång rusade han upp och gick häftigt några hvarf på golfvet. Plötsligt skyndade han till dörren och ropade utåt, så att det gaf eko i korridoren:
— Bertil, hvar djefvulen håller du hus, du halte lymmel?
Några minuter senare stod Bertil, ödmjukt bugande på tröskeln. Han fann sin herre i största raseri. Under de värsta svordomar slog han med piskan efter sina stackars lärjungar, hvilka tjutande af smärta kröpo utefter väggarne.
Plötsligt stannade han, och stirrade förvånad på Bertil.