— Halte Bertil har då icke omtalat för Er att jag mördat Ert barn?
— Halte Bertil? Låt kalla hit honom att han genast må ansvara för sina ord.
— Inte här!... Parbleu, om här är någon kommissorialrätt... Kan hända jag minnes orätt, kan hända var det någon annan! För knäfveln om jag lagt alla dessa historier så noga på sinnet. Om I frågat mig derom skulle jag för aderton år se'n kunnat säga Er, att det barn, som I dolden för mig, drunknade samma qväll, som I bedrogen mig för Sten Bjelke, Er forne älskare.
— Åter... en... lögn!
— Min grefvinna! — Han närmade sig på en armslängds afstånd. Hans läppar skälfde af vrede och han syntes färdig att i nästa ögonblick höja piskan mot hennes anlete.
— Det var Sten Bjelke som öfvergaf mig, icke jag honom, — svarade grefvinnan med stadig röst. — Man sade honom ondt om mig och han trodde det. Efter mitt giftermål har jag icke sett honom. Men äfven mitt stackars barn försvann. Jag trodde att det var min far som dolde det, på det att man ej skulle få kännedom om det förhållande, hvari Bjelke och jag stått till hvarandra. Men då kom en dag en ond ande och blåste i min själ, att det var I, som röfvat bort min skatt, och i många år har jag närt denne tanke, med allt det hat, mitt hjerta kunnat föda. Då fick jag i går afton höra, att det jag sörjer ännu lefver, att du är oskyldig... och jag kan derför bedja dig, upptag detta barn i vårt hem!
Medan hon talat, hade grefven gått fram och åter öfver golfvet, smällande med piskan. När hon slutade, brast han ut i ett cyniskt gapskratt.
— Sapperment! — skrek han. — Jag skall säga till åt Bertil, att han ger den lilla kostpengar. Det samma som skrifvarens Anna får... för resten mån I kälas med henne, hur I behagen, det tager jag mig icke vid.
— Endast din personliga mellankomst kan rädda henne. Hon är fängslad.
— Sapristi! — han hånlog ånyo. — Man skall få se att hon är en trollpacka? Snart fins ingen flicka i residenset, som ej är behäftad med trolldom.