— Melchior! — utropade hon och närmade sig honom. — Förlåtelse och glömska!
— Hvad knäfveln ha'n I då gjort? — utbrast han och skrattade. — Stulit i kyrkan?... druckit ur prestens nattvardsvin?... eller må hända kastat syndiga blickar på unge klockaren?... Men sådant lappri kommer mig intet vid, blott I ej fören Edre käre hit i mina rum.
— Kom ihåg, Melchior, att det är jag, som tager första steget.
— Nå, för alle djeflar, hvad är det då I viljen säga? — skrek han och stampade i golfvet med sina tunga ryttarstöflor, så att fönsterrutorna skallrade.
— Hör mig med lugn! Under många år ha vi lefvat skilde från hvarandre, nästan såsom tvänne oskylde. Men du har stått för min själ som en grym, obarmhertig tyrann, hvars högsta behof det varit, att gjuta smärta i min sparsamme glädje. — Jag har icke heller sparat mina böner till den högste, att han måtte hämnas på dig för all hjertlöshet...
Hon var djupt upprörd. Hennes läppar darrade och hon tycktes hafva svårt att fortsätta. — Han kastade en skygg blick på henne medan hans ansigte vexlade färg gång på gång.
— I stället finner jag, — återtog hon, — att jag varit bedragen. Jag ensam har varit skuld till min smärta. Derför, Melchior, ber jag dig nu om förlåtelse. Jag kan aldrig försona hvad jag brutit, men du kan stilla min sorg, om du säger att du förlåter mig mina misstankar.
— Sapperment, min grefvinna! — utbrast grefven, hvilken småningom återfått sin gäckande min. — Om jag förstår det minsta... eller tron I då inte längre att jag är en mördare?
— En mördare?... Du vet då äfven detta?... Hon betraktade honom full af häpnad.
Han skrattade ironiskt och blundade med ena ögat.