Magister Olaus fann visserligen denna åsigt icke väl grundad i skriftens ord, och hans vän förvånades öfver den stora skicklighet, hvarmed han förfäktade sin åsigt. Slutligen måste han dock vidgå, att det kunde vara hans eget onda hjerta och sinne, som ville föra honom bort från det rätta. Han tackade derför magister Ivar, som hjelpt och stödt honom.

— Det bör ske Hans vilje allena — sade han, med ett egendomligt tonfall i rösten — och vi måge se till att vi i all tid uppfylla rättfärdigheten!

Med dessa ord tog han farväl, synbarligen mera till freds i sitt sinne nu, än han var då han kom.

XIX.

Bertil hofmästare var nära att få ett giktanfall i förskräckelsen, då grefvinnan följande morgon frågade honom, i en ton som icke medgaf någon invändning, om grefven, hennes man, var på sina rum. Hon ville i sådant fall genast besöka honom.

Han svarade efter flere stamningar och barklingar, att det visserligen var så att hans nåd, grefven, var på sina rum, äfvenså att han troligen skulle med stor reverens mottaga hennes nåds besök, men det var ännu så tidigt på dagen, att det icke vore rådligt att utan förberedelse störa hans nåd i hans vigtiga förrättningar...

Längre hann han ej. Med en föraktfull blick vände grefvinnan honom ryggen och insteg oanmäld i sin mans våning.

Vid hennes inträde satt grefven längst bort i rummet, hopkrupen mellan en egendomlig samling af betseltyg, falkbjellror, spruckna muggar och ölkrus af olika storlek och skepnad. Han vår sysselsatt med att uppfostra sin älskling, en gulhvit, långhårig rapphönsshund, och lektionen för dagen tycktes omfatta försoningsläran som meddelades praktiskt. Vid samma rosenkrans, som plågade den stackars “Belona”, hängde nämligen en annan, något mindre, och i denna var en stor gråbrun katt fastkopplad, hvilken, med ögon, lysande af ilska, fräste åt sitt påtvingade sällskap. Belona återigen, skälfvande af rädsla för hvarje ny ryckning i rosenkransen, tycktes endast hafva en önskan i lifvet, att krypande nå sin grymme herre, för att som en nåd få slicka hans hand.

Hon hade dock tur i dag, ty lektionen var nyss börjad, då grefvinnan steg in, och vid hennes åsyn släppte grefven genast snöret, med hvilket han höll fast sina lärjungar, låtande dem bäst de kunde förlika sig med hvarandra.

— Hvad viljen I mig? — frågade han med synbar öfverraskning. — I gå'n förmodligen i sömnen, verte et bleu, ty detta är mitt gemak!