Grefvinnan lyssnade med andlös spänning. Hvarje ord tycktes tränga till djupet af hennes själ. Hennes pupiller vidgade sig med feberaktig glans, hennes bröst häfde sig våldsamt.
— Hvilken djefvul, — utropade hon när han slutat, — blåste den lögnen i Er själ?
— Känner du denna? — fortfor han och höll upp det halfva dalerstycket.
Grefvinnans ansigte förvreds af fasa. Det var som hon plötsligt skulle hafva fått se en hemsk vålnad uppstiga mellan sig och talaren. Det var den kalla, jernhårda verkligheten, som i denna talismans skepnad trädde fram i möjlighetens ställe och bröt med ens ned all förställningskonst.
— Jesus!... hjelp! — ropade hon och signade ned på golfvet — —
När hon åter såg upp, var det mörkt omkring henne. Magister Olaus var borta.
I närheten af Clara kyrka låg ett envånings stenhus. Der bodde magister Ivar Leufstadius, kaplan i Clara och medlem af kommissorialrätten. Till honom styrde magister Olaus sina steg, när han lemnat tyske grefvens hus. Leufstadius var en gammal vän till honom och den ende, åt hvilken han brukade förtro sina lifsqval.
Sedan de både vännerna helsat hvarandre, började magister Olaus efter vanligheten tala om trolleriväsendet, ömkande sig mycket öfver satans stora makt på sista tiden. Men han öfvergick snart till sig sjelf, beklagande sig mycket öfver de svåra anfäktelser, hvarför han tidt och ofta varit utsatt på sista tiden. Detta förundrade mycket hans vän, hvilken aldrig förr hört honom så misströsta i sitt kall, som uppmanade honom enträget att han skulle yppa sitt hjerta för honom. — Jag vet fullväl, — sade denne, — att ingen menniska kan bestå rättfärdig inför Gud. Täckes det honom att träta med en dödlig, så kan denne senare icke svara honom ett mot tusende, men en gudaktigs boning varder ändock beståndande om han ödmjukar sig i sitt hjerta.
Magister Olaus trodde så med, sade han, och han berättade huruledes han, bland andra svåra frestelser, förra natten fått besök af sin aflidna syster, som förtalt honom, att hennes yngsta flicka vore af satan snärjd till trollpacka. Systern hade bedt honom för Jesu skull om hans förbön. — Ingen utom du Olaus kan hjelpa henne — hade hon sagt. — Ingen kan göra ett sådant kärleksverk. — Han hade nu grubblat mycket öfver, om det vore syndigt att bedja för henne eller om detta vore att gå mot Guds bud, ty han hade mycket älskat sin syster.
Magister Leufstadius höll före att det var synd. — Hvarken skyld eller oskyld får du undandraga Guds rättvisa vrede, sade han. — Det må endast komma af hans hand om någon skall frälsas.