— Hvad viljen I mig? upprepade han och hans röst skälfde. — Vet då att jag hatar dig, som så ödmjukat mig, som kommit mig, att liksom Baals dyrkare, slicka den jord, som du trampat. Nej må du lida det straff, som dig är fullkomnadt, eller har du glömt, hvad du bad mig om den qvällen... Har du glömt hvad då qvalde din själ?
Hon stirrade på honom ett ögonblick. En plötslig ingifvelse tycktes få makt med hennes tankar.
— Säg hvar är hon, hvar är mitt barn? — skrek hon och skyndade ånyo mot honom — Mäster Olaus, för mig genast till henne.
— Om jag kunde det, skullen I ej följa mig.
— Jo, jo! På mina knän ber jag Er, mäster Olaus!
— Du har då icke nyligen sett henne.
— Nej, icke på aderton år; ack jag skall evigt tacka Er, bedja för Er, om I fören mig dit.
Han tog ett steg emot henne, men hejdade sig plötsligt och rättade ut sig till hela sin längd.
— Förrädiska hexa! — skrek han, och hans grå ögon glänste. — En gång sade du att jag förtrollat dig, och det var lögn, men en gång till skall du icke dåra mig... Vet att ditt oäkta foster är en trollpacka!
Han berättade nu Elsas historia, samt skälen för att hon skulle vara grefvinnans dotter. Åldern passade in. Mor Gretas förhållande inför rätten tydde på att hon icke kunde vara en riktig mor, ty en sådan hade troligen, oaktadt all sin Gudstro, ej kunnat tysta sina känslor ända derhän att hon skulle vitnat mot sitt eget barn.