Grefvinnan fäste på honom en lång, forskande blick innan hon svarade.
— Om jag hade en mans styrka, — sade hon och knöt handen mot honom, — skulle jag qväfva dig till stoft, så hal du är, ja, jag skulle pressa dig till vatten! — Du vågar nämna för mig detta namn, du vågar, eländige tiggarprest, rifva i min själs djupaste sår! — Hennes läppar skälfde vid hvarje ord. — Minnes du då icke hur denna qvinna älskade, minnes du då icke all den lögn du utspred, för att få honom misstrogen och slutligen trolös, minnes du icke, hur den stackars förkrossade qvinnan, som han för ditt leda tal ej ville äkta, stapplade inför dig en qväll, blek och förtärd af ånger och fruktan — hur hon bad och bönföll, bad dig på sina knän, för Jesu heliga namns skull, om förlåtelse och hjelp. — Men svartsjukan kokade i dig. Som en djefvul stötte du henne utan misskund ut i mörka natten?
— Det var en skökas bön!...
— Mäster Olaus!...
Hon ryckte honom våldsamt i armen, som ville hon rifva honom i stycken. Hela hennes kropp skälfde af rörelse.
— Det var en skökas bön, — upprepade magister Olaus lugnt, i det han gjorde sig lös frän henne, — och den bönen kom mig att glömma mycket... Sandkornen i timglaset kunna icke rinna hastigare för andre än hvad dessa tjugu år runnit för mig. Jag minnes full väl den qväll, hvarom du nu talar. Det var en dyster höstqväll. Jag kämpade med onda tankar, som jag aldrig kunde slita bort från min ungdoms fåfängliga drömmar. Då, bäst jag satt der, fick jag se den blomma, som döfvat mig med sin vällukt. Blek och vissnad låg hon för mina fötter. — Vilddjuren i öknen hade trampat på henne, liksom de en gång trampade på rosenbusken på berget Libanon, hvilken bad om cederträdets kärlek — och med tålmodigt och ödmjukt hjerta tackade jag Herren, som visat mig hur nära jag varit att falla.
Magister Olaus höll upp ett ögonblick och betraktade forskande grefvinnans anlete. Hans ögon skimrade af underbar glans. Det tycktes nästan som de skulle velat tala ett annat språk än munnen.
— Aurora! — utbrast han plötsligt och lutade sig fram, liksom ärnade han fatta hennes hand.
Hon drog sig häftigt till baka.
— Hvad viljen I mig, mäster Olaus? Gå! lemna mig, eller jag kallar mitt folk!