— Hvad viljen I med dessa förebrålser, magister Olaus? — frågade grefvinnan oroligt, när han slutat. — Hvad som händt mellan oss för tjugu år sedan torde icke vara skäl att nu bringa på tal. Må hända kunde äfven jag då hafva skäl att göra Er motsvarande frågor, om jag funne det anstå mig.
— Ej kommer jag för att kräfva Er på hvad I lofvat, — sade magister Olaus leende. — Ynglingakänslor trifvas icke väl med hvitt hår.
— I sådant fall kunnen I vända Er till min huskaplan. Han skall få tillsägelse att genast infinna sig hos Er.
Hon vände honom ryggen och gick bort till fönstret, der hon satte sig.
— Hör då först Aurore Dohna hvad jag har att säga, — återtog magister Olaus, höjande rösten. — Det är i den hämnande Gudens namn, jag kommer, i hans namn, som straffar allt intill tredje och fjerde led, och sannerligen säger jag dig derför, att din frukt skall förgöras och all din säd, och du skall intet glädja dig mer bland årsens dagar. Ensam skall du tvina bort om natten och din suckan skall varda daglig spis och dino tårar din dryck, ty det du räddes är kommet öfver dig och det du fruktade hafver råkat dig!
— Och för hvilken synd är han då mig skyldig straffet? — Grefvinnans röst lät osäker.
— För hvilken synd, frågar du? Menar du att Gud dömer orätt eller att den allsmäktige vrider rätten. Ser jag icke klart hur dina läppar skälfva, som fordom, då du hviskade falska kärleksord i mitt öra, ser jag icke hur din blick vissnar bort, som då du förnekade din kärlek till honom, som sedan gick ut i främmande land?
Det lyste till i grefvinnans ögon vid dessa ord. En våldsam suck pressade sig fram ur hennes bröst och hon tog häftigt några steg mot honom, samt fattade hans arm.
— Nämn icke hans namn, mäster Olaus, — ropade hon — eller vid den helige Guden frukta min hämd!
— Sten Bjelkes namn var Er icke alltid förr så kärt!