— Hennes grefliga nåd, — började magister Olaus saktmodigt, — har förmodligen låtit mitt ringa anlete falla i glömska, men tjugu år göra också vårt öga dunklare.
Grefvinnan lyssnade med ett uttryck af den största öfverraskning. Oaktadt sin lågmäldhet tycktes rösten väcka hos henne de obehagligaste känslor. Hon skyndade ned ur fönstersmygen och fäste en mönstrande blick på talarens torra, skrynkliga anlete.
— Det var länge sedan vi sist sågo hvarandra, Ers ärevördighet, — sade hon stelt, — ja, må hända allt för länge sedan, för att jag väl skulle minnas Er stämma.
— Och dock lär Ert samvete, ädla dam, i sjelfva verket aldrig kunna glömma den!
— Hafven I kommit hit, magister Olaus, för att förebrå mig något af det som händt, så bören I icke glömma, att jag förr en gång låtit föra en prest från min klädningsfåll.
— I glömmen dervid, ädla dam, att den prest, som nu står framför Er, icke är samme stackars yngling, som I dåraden med falska blickar och hycklade leenden, att han icke mera är det barn, som I sågen, när det tog sina första staplande fjät i en ondskefull och syndig verld, utan snarare en gubbe, hvilken är redo att blicka ut öfver ett evigt blifvande...
— Vår Herre skall en gång döma mellan oss, mäster Olaus — sade grefvinnan stolt. — I borden dock minna på, att jag var ung, då vi sist talades vid, och att fattig djekne icke bort blicka upp till adlig jungfru.
— Fattig djekne? — upprepade magister Olaus och hans röst darrade. — Var det då kan hända ett orent hjerta, som talade till den högborna jungfrun, eller var det okyskt tal, som fångade henne i förförelsens garn och kom henne att smyga sig ned ur de mörka, guldskinnsklädda salarne ut bland grönskande ängar, bland solsken och fågelsång, eller var det något annat denne djekne kräfde, än det hon gerna gaf?
— Mäster Olaus!
— Nej, för visso ej, Aurore Dohna. Ransaken blott Ert hjerta!... Hm! Det var en lugn, fridfull sommarqväll. Månen stod full öfver skogen och glänste i de näckrosfylda dammarne. Under en hög alm lutade sig tvenne verldenes barn intill hvarandra och smektes länge i sinlig lusta. Då sade jungfrun: “Aldrig vill jag med kärlek i hjertat se på månen mer, om jag sviker dig, som är min käraste skatt på jorden”. Ja... kan hända sade hon äfven mer än så. Men då prasslade det till i buskarne. De båda barnen sprungo förskräckte upp, likt rådjuren för jägaren. Det var mörka, stränga anleten, som trädde fram mot dem ur löfverket. Djeknen vardt öfvermannad... slagen till marken, ja, piskad som en hund — och den högborna jungfrun skrattade åt hans plåga. — Han hade förledt henne sade hon, med trolldom och rusande drycker. — Tron I väl att jag skulle glömma huru denna dam jagade någon bort från sin klädningsfåll?