— Gud bevare mig för så'n synd, Ers ärevördighet... men nu var det så, att när Ers ärevördighet gick hem den der qvällen, så fick hon den ena svåra anfäktelsen efter den andra ska' jag säga, och så bad hon mig så vackert, det stackars kräket, att jag skulle gå till hennes mor, förstås, och bedja henne tala vid höga rätten, och så gaf hon mig den här blankfisken. Inte för det jag vågade röra vid den på två hela da'r, ska' Ers ärevördighet tro, men så fick jag höra att hennes mor det sjåpet gått och lagt sig på sjöbotten, och så träffade jag mäster Bacaræus, åldermannen, och han tyckte att jag borde lemna den här till höga rätten. Men då erinrade jag mig, att Ers ärevördighet frågade härom dagen om något stod skrifvet på'n, och så tänkte jag, att jag kunde vara Ers ärevördighet på något sätt behaglig.
— Det var rätt gjort af dig, Holger, och nu kan du låta den stanna här hos mig, — sade magister Olaus, afbrytande. — Annars gissar jag att han sätter sig på grund, den der blankfisken, i din syndige strupe. — När klockartjensten i S:t Clara här näst blir ledig, kan du emellertid göra dig påmint.
Mäster Skarp bockade sig ända till golfvet. Så mycken nåd, sade han, hade han aldrig tänkt sig, förstås.
När han gått, stod magister Olaus en lång stund försjunken i betraktande af den sällsamma tingest, han höll i handen. Det tycktes vara ena halfvan af ett gammalt fyrkantigt markstycke, mycket nött och skadadt i kanterna. Men i oroliga tider hade ett klufvet mynt sitt särskilda intresse. En moder tvangs att lemna sitt barn i främmande vård, och hon fäste kring dess hals ett dylikt födelsemärke. Flere år efter åt kunde det hända att hon genom andra halfvans vitnesbörd, fick visshet om att den halfvuxne yngling, som stod framför henne, var hennes barn. Vanligen brukade dock icke ett dylikt märke vara fäst vid ett snöre, utan fastlödt vid en fin jernkedja, hvilken endast genom att brytas sönder kunde borttagas från halsen på den, som bar henne.
En märklig ingifvelse tycktes plötsligt få makt med magister Olaus, medan han funderade. Ett sällsamt leende af skadefröjd spred sig kring hans mun.
— Gud, jag tackar dig! — sade han halfhögt, riktande sin blick mot höjden — jag tackar dig derför att du på denne dag, som städse till förne, stödt och uppehållit din ringa tjenare, då han vacklat med osäkre steg invid mörksens afgrund.
Han tog härefter skyndsamt sin hatt och lemnade rummet. —
XVIII.
— Nu kommer en af de der svartrockarne, för att lukta i hålet efter trollpackan, — sade halte Bertil halfhögt till en af lakejerna, då han såg magister Olaus stiga in genom porten. Till hofmästarens stora förvåning vek denne emellertid icke af, som han trodde, åt höger, — der Thomas Skrifvare, som var sysselsatt med att tillse huru några arbetare höllo på att ånyo uppföra den nedrasade muren — utan gick i stället rakt fram genom den långa förstugan och uppför trappan. Der uppe bodde ingen mer än hennes nåd, grefvinnan. Men det rörde honom icke, tyckte han, hvem som gick dit upp. Han var nog gammal, för att icke blanda sig i det som icke rörde honom.
Grefvinnan hade nyss slutat sin läsning för dagen. Det skymde på och uppbyggelseboken, som låg framför henne på bordet, var igenslagen. Vid magister Olaus' inträde reste hon sig. Skymningen gjorde att hon icke såg, hvem det var som stannade så främmande några steg innan för tröskeln.