— Kommer inte bror i håg, — inföll nu Magnus Grå, — att hans högvälborenhet talade om, att du skräflar både om flamske hundar, jutehjertan och annat slikt, som är farligt att föra på tungan i dessa tider?
— Ser nog, hvart I syften, — svarade Jonas Värme med en min af sårad värdighet. — Men du kan spara ditt grin till gillet, vän Fibiger, så får du bättre tur hos Sockermaja, hvasa?
— Håll tyst med slikt, — skrek mäster Fibiger, nu i sin ordning krossande några krus, — ty om du än skulle kroma dig värre än hoffröken, som åkte på drottningens släp, ska' jag vrida nacken af dig!
— Nå nå, käre bror — skrek Jonas Värme, en smula häpen. — När man är ute om nätterna och slår sönder gatstenarne med värjan och ställer till excess med spelare och musikanter...
— Tyst, säger jag, — skrek Fibiger, allt ursinnigare, — eller krossar jag din syndiga skalle med detta ölkrus!
Mäster Värme var vid detta tillrop icke heller sen att väpna sig, och de gamle gode vännerne hade helt säkert inom kort ansträngt alla sina krafter, för att tillfoga hvarandre så mycken skada som möjligt, om icke en ny man i det samma inträdt och sällat sig till laget. Det var den fruktade mäster Hvittlock, hvilken, enligt sitt löfte till Schlangenfeld, var på väg åt norr, för att låta slipa justitiesvärdet, för att derigenom skaffa sig en veckas frist med exekutionen.
— Nå, det var rart främmande, — skrålades mot honom. — Vacker förrättning om lördag, kan man se.
Han ombads att taga plats.
Mäster Hvittlock syntes emellertid till en början föga angelägen om att öka laget med sin person. En af hans drängar, sade han, hade dagen förut fått en liten beskedlig handskmakare att dricka med sig ur stora dryckeskannan på “Gyllene Råttan”, och då detta, förstås, hade ansetts nedsättande för hela skrået, hade drängen af höga rätten dömts till dugtig bastonad. Nu tyckte han, att han i sin tur kunde visa sig rar.
Det torde likväl vara sällan, som en föresats hålles, när det vattnas i munnen för ölet, som skummar i fylda stop. Hur det var tyckte mäster Hvittlock snart att Fibiger lemnade en väl rymlig plats på bänkhörnet. Justitiesvärdet, som dinglade i en rem om halsen på honom, flyttades helt oförmärkt till en spik på väggen och snart frågade han icke efter, om det var öl eller mumma, som räcktes honom.