Samtidigt med mäster Hvittlock hade Anders Barberare inträdt i rummet och tagit plats för sig sjelf vid ett ledigt bord. Hans bleka ansigtsfärg och bandet kring pannan tydde på, att han ännu icke var fullkomligt återstäld från det sår, han fått af korpral Tistels bardisan, den qvällen, då Elsa fängslades.
Samtalet mellan borgarene, hvilket han till en början icke tycktes fästa sig vid, vardt småningom allt högljuddare.
— Så mycket du vet, rödgöling, — skrek Fibiger, — att tar du den gången miste, råkar du mine näfvar! — Förstår du det?
— Och mine också! — skrek Jonas Värme, i högsta diskant.
— Nå, nå, go' vänner, — sade mäster Hvittlock undfallande, — skulle jag säga ut min innersta mening, ville jag helst slippa från det der lilla kräket, ty sällan, ska' jag säga, har jag haft en så'n räddhåga.
— Ser man på bara! — skrek Fibiger och torkade med rockärmen bort ölfradgan ur skägget, — har man icke der redan prof då satans spel. Få se om inte något sattyg sker, innan dygnet gått om.
— Alldeles som att hugga i blåner, — återtog mäster Hvittlock med ett hemlighetsfullt grin.
Han sänkte nu rösten och beskref, som det tycktes för Anders, någonting af synnerligt intresse.
— Alldeles som i blåner, — återtog han derpå högt. — Tacka vet jag Smeds-Karin. Det var ackurat det samma som att hugga i det här bordet, så bastant var det. Men nu ska' svärdet slipas om, sen I, och se'n tar det bättre.
Det skratt, som nu följde, bildade en sällsam motsats till den djupa förtviflan, som Anders erfor. Han hade hört tillräckligt mycket, för att förstå att samtalet rörde Elsa, och han ryste vid tanken på hennes öde. Han tyckte sig se henne framför sig, känna hennes hufvud i aningsfull längtan luta sig mot hans bröst.