Hennes ögon voro förtroendefullt fästa mot hans. Han mindes nu så väl en vacker sommardag, då de vandrat till samman utåt Liljeholmen. Vinden susade öfver dem i trädkronorna, fåglarne qvittrade och biet surrade vid dikeskanten.
— Jag skall vara dig så huld och god, — hviskade han i hennes öra, under det han ömt slöt henne till sig. — Alltid skall jag älska dig, våga det bästa för dig. Det är icke stundens hugskott, Elsa, det är en kärlek, mäktig till hvarje uppoffring!
Hon hade smugit sin kind in till hans. — Jag tror det nog, — hade hon sagt, — jag tror att du menar hvad du säger, och jag ville så gerna tro dig — men det är som vore jag rädd för dig... Om ett år få vi se!
Då hade han tryckt en kyss på hennes panna. Hela sin själ hade han önskat kunna lägga i den kyssen. — Sedan den dagen hade ett år gått till ände.
Han reste sig häftigt, liksom för att med ens befria sig från de tankar, som plågade honom. Guds död! Han vore frestad att med ett slag af sin hirschfängare döda den dräglande krämaren der borta, som talade om henne i en så gäckande ton.
Han vinkade skänkflickan till sig, betalade sitt ölstop och närmade sig dörren.
— Ers nåd glömmer sin penningpung! — ropade flickan efter honom med ett skälmskt småleende.
Han mottog mekaniskt sin röda skinnpung, kastade några småmynt på bordet samt gick utan att säga ett ord.
Hon såg helt förvånad efter honom.
— Nej, den var en härlig en ska' I tro, — ropade flickan skrattande åt mor Kerstin, som med de röde armarne i kors öfver bröstet tronade bakom skänkhyllan. — Han såg ut som han spelat “putte” med sjelfve den onde.