Tiden för patrulleringen var nu inne, och mäster Fibiger uppmanade derför sina yrkesbröder att ladda pistolerna och pröfva kolfvarne på sina bardisaner, att det ej komme att hända dem det samma som det hände Erik Lejon, när han ville taga fast Jonas Dunderhake och endast fick halfva skaftet qvar af sin bardisan.
En stund derefter lemnade de “Tre tunnor”, för att tillse ordningen i den sofvande staden.
Det var temligen mörkt, oaktadt månen stod högt, och det var derför icke underligt, att mäster Värme var mindre nöjd med att Fibiger valde, som han tyckte, den mörkaste vägen, för att komma till Ladugårdslandsbron.
— Akta dig magerman, — sade Fibiger skrattande, då han en stund åhört hans mummel. — Akta dig, säger jag, att icke trollpackorna rida i väg med dig!
— Lyd mitt råd, vän Fibiger, — svarade Värme allvarsamt, — och håll inne med slikt prat. Månen går nu i nedan, och det kan lätt gå oss, som det gick med Arboga-Lisa i förra veckan.
— Och hur gick det med henne? — frågade ett tiotal röster.
— Hur det gick med henne? Jo, det var inte bättre än att en vacker natt passade den onde på och brände bort både tunga och gom ur halsen på henne, för hennes onda tals skull.
— Vid Guds blod och lungor var det inte det jag sade, gossen min, — återtog Fibiger skrattande. — Den onde håller sig gerna till käringarna.
Det torde vara ovisst, hvarthän denna anspelning kunnat leda, om icke i det samma höga rop och skrik om hjelp nått deras öron. Ordvexlingen tystnade derför, och de påskyndade sina steg. När de veko om hörnet ned till bron, varseblefvo de tvänne besynnerliga skepnader, hvilka tycktes fäkta på lif och död med hvarandre, medan ur portgångarne på sidorna det ena nyfikna hufvudet stack fram bredvid det andra.
— Nej, stanna här, go' vänner, för Guds skull, stanna här! — ropade Jonas Värme alldeles utom sig åt sina kamrater — se'n I då icke, att det lyser rödt om dem... och se på den enes svärd, hur det blir längre och längre. Snart ska' I få se, att det når kyrktornet der borta.