Hans varningar hade emellertid ingen verkan. Med de nyfikna hufvudena följde nämligen säkre gestalter, med bloss och facklor, och snart voro de stridande omgifne af en talrik skara menniskor, hvilken kände sig föga böjd till mildhet mot desse vilde sällar, som störde nattron.
— Endast sjelfförsvar, endast sjelfförsvar, vän Fibiger — hördes den ene af slagskämparne ropa, då patrullen närmade sig. — Den här gynnar'n ville röfva svärdet från mig, kan tänka!
— Tyst då en gång, — förmanade Fibiger i myndig ton, i det han pustande banade sig väg genom hopen. — Men vid vår Herres död och pina, hvad ser jag? — utropade han förvånad, då han i fridstöraren igenkände sin nyss lemnade dryckeskamrat. — Är det I, vän Hvittlock, som ställen till sådan excess här midt i natten?
— Endast sjelfförsvar! — mumlade denne, sluddrande på målet — endast sjelfförsvar, har jag sagt.
— Sjelfförsvar eller inte, lären I få svårt att sjelfförsvara det inför höga rätten!
— Jaså I viljen också gå till aktion, — sade mäster Hvittlock trotsigt, — hören I då, här församlade, att Fibiger, bagaren, som I nog kännen för hans falska vigters skull, med våld vill taga från mig justitiesvärdet.
— Hvar står det skrifvet, — inföll Jonas Värme, glad att ändtligen få hämd på sin rival, — att borgerskapets vakt ska' lägga hand på stadens embetsmän?
Fibiger kastade en föraktfull blick på talaren. — Hvar det står, vän Jonas? — sade han. — Jo det ska' jag säga dig och det genast. Det står så här i kungens nådiga plakat: Gripes och fasttages någon vid vakt, lös man eller mördare, eho det vara må, eller någor, den der börjat excess på öppen gata, tage man då äfven vapnen till sig.
— Ja lös man, vän Fibiger, eller mördare, — svarade Jonas Värme med ett illparigt grin, — men denne man är ju hvarken lös eller har mördat, ej heller har han öppnat någon excess, ty han säger ju, att det var den här gynnar'n som började.
Fibiger kliade sig bakom örat och såg helt betänksam ut öfver detta qvistiga fall. Han kunde icke neka till, att icke hans rival i viss mån hade rätt. Att hänföra justitiesvärdet till vanligt mordvapen kunde möjligen få allmänna opinionen emot sig. Men nu tog Jonas Värme åter till ordet och utbredde sig vidt och bredt om Fibigers pligt som ärlig borgersman, och detta var mer än Fibiger kunde tåla. Han befalde kort och godt sin trupp att genast ställa upp sig i rotar och led. Han brukade icke låta säga sig, skrek han, huru han skulle bära sig åt, och allra minst af Jonas Värme, hvilken han ju samma dag gått om i graderna. Icke heller var det tid till något gräl på öppen gata, tyckte han, ty detta var rättens sak, och icke heller skulle det nu gå så illa, som den dagen då holländske ministern lät vinet löpa, då ena hälften af vakten kom i slagsmål med den andra.