Han omgjordade sig derefter med justitiesvärdet och befalde sin trupp att sätta sig i marsch.
Anders Barberare — det var nämligen han som öfverfallit den hedervärde mäster Hvittlock — gjorde intet försök till motstånd. Han fördes utan vidare tal till Smedjegårdshäktet. Mäster Hvittlock deremot fick, sedan han stält vederbörlig kaution för sig, gå hvart han ville.
Här efter var vakten slut för dagen. Mäster Fibiger bjöd sine underlydande, med undantag af Jonas Värme, — hvilken utan lof lemnat vakten, för att följa mäster Hvittlock — fri täring af spanskt och pipor, hvarefter de följde honom hem, en hvar bärande i sin tur det dyrbara bytet, för att slutligen under skratt och skrål upphänga det samma i höfvidsmannens bagarbod.
XXII.
Det var med allt annat än glada känslor, som Anders följande morgon vaknade på golfvet i sitt fängelse. Detta var ett rum af oregelbunden form. Genom en glugg vid taket silade sig dagsljuset sparsamt ned öfver de fuktiga väggarne och det med rutten halm öfverströdda golfvet.
Han sökte trefva sig fram till något som liknade en bänk, men han hade icke tagit många steg, då en brant afsats kom honom att snafva omkull. Då han reste sig upp, hörde han sig tillropas af en qvinlig stämma:
— Hvem är du, eländige träl, som stör en fattig qvinnas ro? Låt hennes själ fara i frid, om du icke vill att satan skall taga din.
— Är det du, Lisa? — frågade Anders förvånad, då han i den hesa rösten tyckte sig igenkänna Fingerlisas stämma. — Jag är Anders Barberare och vill dig intet ondt.
Han hörde endast ett oredigt mummel, men såg strax derpå en qvinna, som han verkligen igenkände för att vara den han trodde, stiga upp ur halmen bredvid sig.
— Om du är Anders Barberare, — sade hon, — är väl vackra Elsa också med?