— Nej, Lisa, jag är ensam. — Men hvad gör du i detta näste? Har din far, den snålvargen, ledsnat på ditt fagra anlete eller trott, att du skulle äta upp allt hans öfverflöd?
Hon svarade ingenting.
— Är du ond på mig Anders? — frågade hon, efter att en stund hafva betraktat honom.
— Hvad som varit mellan oss är bäst att icke tala om, — svarade Anders godsint. — Hvar och en vitnar efter sitt samvete.
— Lefver hon än?
— Gud allena vet det. I dag på morgonen var det sagdt, att de skulle taga henne från detta jordiska.
— I dag?... Nu på morgonen? — upprepade Fingerlisa, och det blixtrade till på ett sällsamt sätt i hennes ögon. — Är du säker derpå?
— Så sade slottsfogden i går. Om inte vår Herre i sin nåd, — sade han, — hjelper Elsa Larsdotter, lär ingen mer kunna rädda henne. Men hvarför frågar du så ifrigt? — återtog han och såg henne skarpt i ögonen.
— Lofvar du mig att icke göra mig något ondt om jag säger dig, hvad jag vet? — frågade hon.
Han nickade jakande.