— Din hand derpå!
— Skynda dig, mäster Kinkel kan snart vara här!
— Hvad gör du, Anders Barberare, — återtog hon, efter att hafva funderat en stund, — om jag säger dig, att icke allt var sant om Elsas trolldom... Nej, du lofvade mig, att icke göra mig något ondt, — ropade hon, då hon såg huru det glänste till i hans ögon. — Det var satan, ser du, som frestade mig, när jag såg hur de förnäme kavaljererna fjäsade för henne. Och då han en gång kommer in i en menniskas själ, går han icke ut, förr än han tagit sjufaldt mera godt till baka, än det onda, han förde med sig.
Hon sneglade på honom ett ögonblick. Derefter strök hon håret ur pannan och lutade sig framåt på armbågarne samt sporde med låg röst:
— Känner du honom, Anders? Känner du honom ej, stackars gosse, — fortfor hon, då han betraktade henne med ett uttryck af djupaste afsky. — Det är synd om dig, men då skall jag säga dig, hur han ser ut. Ser du, der borta bakom slottet — hennes röst sjönk ned till en knappt hörbar hviskning — ligger ett hus med stora skorstenar, ur hvilka det ständigt röker, dag och natt. Der bor han, ser du... Der dansar han, ha, ha, ha... menuett och gavott. Tror du kanske att jag är från vettet, efter som jag säger dig det. Nej, du... men jag vore kanske färdig att mista det, när jag tänker på det huset.
Hennes bröst häfde sig oroligt, medan hennes magra händer konvulsiviskt upplockade halmen och kastade honom framåt golfvet.
— I det huset bor en förnäm kavaljer, — fortfor hon efter en stund, — och hans skuld är det att Elsa fått lida. Gif dig till tåls en stund, ska' jag berätta dig något, Anders Barberare. Det är nu några år sedan min mor lefde. Hon sände mig ofta dit ned till staden med tvätt för någon förnäm dam, ty, som du vet Anders, tvättade mor Brita de finaste krås, utan att minsta veck förstördes. Mer än en gång blef jag då stående framför den ståtlige och förnäme herren i det svarta huset, när han, följd af granne betjenter, steg till häst, eller bars bort i sin förgylde bärstol. En dag stälde då satan till, att han kom att se upp i mina förvånade ögon, och se'n, ja, se'n... Du är icke dum, Anders Barberare!... se'n vet du nog det som kunde hända.
Hon höll åter upp, liksom för att utröna verkan af sin berättelse.
— Ser du, Anders, — återtog hon derefter, — när satan lofvar någonting, gifver han en guldring, hvilken dagen derpå endast är en näfverbit, och så är det ock med de förnäme. Guld och gröna skogar får man löfte på, men när det gäller, får man icke en gång surt paltbröd och svagdricka. En dag — det var den dagen jag vitnade på Elsa — gick jag upp till honom. Han var vresig och arg, ska' du tro, och ville icke alls höra på mig, utan kallade mig för allt ondt. Men då tog jag ölkruset på bordet och kastade det i hufvudet på honom, så att det stänkte högt i taket!... Bastonera den trollpackan! röt han och svor ursinnigt, och hundar och betjenter föllo nu öfver mig som vilddjur. Ja, han fick sin vilje fram, ser du, men intet ljud fick han ur denna munnen.
Hon tystnade och hennes hufvud sjönk ned mot bröstet. Solen sände genom gluggen vid taket en bredare ljusstrimma, som kom dammet att dansa i underbara färgskiftningar.