— När jag åter kom till sans, — återtog hon, var jag instängd i en mörk källare, der jag fick sitta i dagar och veckor. Jag klagade förstås för höga rätten, men höge herrar hacka inte ut ögonen på hvarandre, och de satte mig i stället hit.
— Om du ljuger ett ord till, — inföll Anders otåligt och knöt handen mot henne, — ska' jag krossa din otäcka skalle mot väggen der, liksom du krossade ölkruset.
— Ha, ha!... Sämre slut kan man få! — svarade hon skrattande. — Men vill du inte höra mig, gör du dig sjelf största otjensten.
Samtalet tystnade för en stund, och hon såg än på honom än i taket samt började derpå hvissla en bekant soldatvisa, slående takten med händerna.
— Om Elsa skall lida i dag, borde väl klockorna höras från kyrktornet? — sade hon för sig sjelf, då han reste sig upp och ville lemna henne.
— Ja, det har du rätt i, Lisa!
— Och än ha' de hvarken låtit bing eller bång!
— Det qvittar mig nu lika när det sker.
— Förstår du då inte, vackre gosse, att sker det inte i dag, har du ännu tid på dig att hjelpa henne ut!
— Jag?